 |
| Sovjetisk affisch från 1920-t. Okänd konstnär |
Nu ska jag berätta om två människor som inte skulle få vara med på vår affisch.
Jag vet en känd gatumusiker här i staden (hans särskilda gebit var att reta spärrvakter och andra tunnelbanans officianter) som inte längre riktigt är pappa: När det började knaka mellan herr musikanten och sonens mor så ville hon ha hela vårdnaden. Civilmål, gott folk, är dyra saker! Och med sina mynt i gitarrfodralet hade musikanten inte mycket att sätta emot. Och sonen är nu snart myndig vad jag vet, men förståss vid detta laget så alienerad från sin far som en ung man bara kan bli.
Ännu värre är fallet med en konstnär som många – utan att veta om det – har sett. Hon går sedan många år runt och tapetserar stadens anslagstavlor med papper fyllda med ett sammelsurium av mycket hatisk text. De är svårlästa. De är kopierade med gammaldags kopiator – de upprörda orden är dessutom präntade på rutat papper. Att dessa skrikversaler sen inte är indelade i stycken eller meningar hjälper inte heller... Nu ska jag inte gå in på de foliehattiga teorier som hon spyr ut om överheten som hon hatar. Däremot ska jag gå in på anledningen:
Hon födde en dotter, ”välskapt” enligt sammelsuriet. På grund av ”pankhet pga konstnärsyrket” – det kunde jag tyda – så blev dottern omhändertagen av sagda överhet. Och detta var länge sen och de argaste lappar jag någonsin sett dyker fortfarande upp efter alla år. (De är kompletta med teckningar: Överheten har stora fyrkantiga huvuden och sneda ögon och hon misstänker att den är infiltrerad av ”gendubblerade” missfoster, vad det nu ska betyda.) Hursomhelst får jag förmoda att dottern är borta för alltid, arton år fyllda eller ej. Och att mamman, som det heter på lekmannaspråk, blev och förblir galen.
Det finns säkert många fler exempel på knäckta människor och jag kan inte låta bli att fundera litet på tankegångarna bakom. Vad har dessa två människor gemensamt? Jo, de – vi – är kulturarbetare. Och min hemska lilla tanke är faktiskt att sådana hålls i schack med hjälp av något slags klasshygien. För vi är inte affischmässiga.
Allra bäst är det förståss om konstärer, musiker och andra lägre befolkningselement som inget riktigt arbete har överhuvudtaget hindras från att föröka sig. Är det inte gulligt? Vi har gjort oss av med den hemska rasismen, skallmätningarna, utrensningarna, gaskamrarna, och våra arbetsläger (fas 3) har reglerad arbetstid. Det är väldigt humant. Riktiga Arbetare ska ha barnbidrag och ordentlig hjälp för att uppfylla Jorden medan mindervärdiga individer kan få bli så få som möjligt, allra helst ska de själva inse att barnalstring inte är någon idé. Ekonomi istället för sterilisering. Vi krossar folk från insidan.
Jag går förbi en lekplats, skränig men hjärtlig. Någon unge gråter. De flesta är glada. Om jag hade velat ha barn? Jag vet inte så noga.
Om det funnits plats för det i denna världen. Om jag nu efter allt skulle hålla för det. Någon ska vilja ha en fattig konstnär. (Bakom profiltexterna är folk ganska krassa.) Och så ska jag ska vilja ha denna (förhoppningsvis inte så krassa) någon som faktiskt vill ha mig, helt analogt, In Real Life. (Jag är inget renoveringsprojekt, Madame!) Och så vidare.
Nej, jag vet inte.
Men det hade varit trevligt att få bestämma den saken själv.
