Jag har återupptäckt en gammal intervju med Håkan Juholt (han som inte blev statsminister) där han beskriver ett klägg av vänskapligt klibbiga politiker, journalister, PR-folk som alla (”i synnerhet i Stockholm”)* känner varandra och umgås i en varm och därmed genomruttet korrumperad gegga.
Jag hör intervjun igen, åtskilliga år senare. Ett decennium, ett besvärligt ett. Och slås omedelbart av hur lik denna politiska situation är gentemot den kulturella som jag tampats med --- det är delvis samma aktörer som ingår. Journalister som hjälper fram sina favoriter. Institutioner som erbjuder bakdörrar åt de sina. Och överallt detta Vem Känner Vem. Att uppvisa något slags oberoende begåvning i ett sådant land är således ungefär som att tränga sig före i kön.
En gång hade jag ett litet band. (Eller snarare hade det mig.) Och jag blev ihop med någon då, en på gott och ont ganska vanlig bohem utan större inflytande här i världen. Bandet höll i ett år. (Jag och bohemen likaså.) Nu kan jag plötsligt inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om denna någon hade varit välpublicerad skribent, producent eller på andra vis puffat det bandet uppåt. Det är förståss lönlöst att tänka så och det går inte att backa bandet (pun intended?) men vi är dömda att tänka.
Ja, inte alla. Hos Nietzsche (trots allt ännu min favoritgalning) förekommer ett begrepp som nu bubblar upp till kläggets yta: Ressentiment. Väldigt kort används det för att beskriva ”slavmoral”:
Medan den starka självständiga människan säger Ja till sig själv, finner styrkan i detta Ja, så behöver många som i sig själva inte kommit någon vart här i livet klägga ihop sig och säga Nej till De Andra för att må bra --- här föds rasismen, klasshatet, allt som är grupp och Jante och futtigt.
Men de ”lyckade” kläggmänniskorna då, de har det väl varmare och mysigare där i sitt ljumma träsk? Kan de säga Ja till sig själva, tänka och vara någon i sig själva? Det är dessvärre det sista som de kan. Myshörnan är fortfarande ett fängelse, för deras enda sätt att existera på är i ett klibbigt nätverk av kontakter.
”Du tänker på mig, alltså finns jag till.”**
Att vara någon i sig själv är illojalt mot de andra. I klibbverket ska alla behöva varandra, vara beroende av varandra och alls vara på grund av varandra --- det är ett slags terrorbalans som inte får störas. Alla ska ängsligt veta sin plats, ha kommit dit och dit på grund av den och den och i ögonvrån ska alla andra veta om det. Om du är för duktig, för självständig, så måste du därför uteslutas.
Det finns ett hat inne i sagda varma gemenskap, ett iskallt, som håller det hela ihop. Deras Ja till varandra är en väldigt villkorad kärlek. Om de kan ignorera De Andra och slipper hata utåt så är det bara för att de har sig själva att säga Nej till, hata det individuella i sig själva. Det låter förvisso inte roligt, men jag misstänker att de är beroende även om det är ett nedåttjack och dör om de inte får det. (Och varifrån skulle de annars få sina uppdrag, detta innegäng? De är således lika ekonomiskt beroende; ”Socialt skuldsatta”, om man så vill.)
Jag nämnde tänkande: Ett sätt att stå ut i denna sörja är att odla sin dumhet. Tralla med i poprefrängen, bli sådär lagom hjärndöd. Och lyckas du inte så är du ändå tvungen att låtsas, till punkten då ingen längre vet om dumheten är äkta eller spelad. Ej ens du själv.
Bandet som jag spelade i var ett mycket speciellt litet band. Det var jag som råkade grunda det genom en dubbelbokning, men det var sitt alldeles eget, en kosmiskt vibrerande såpbubbla av sköraste demokrati. Det började med covers men gick snart över på 100% eget och mycket spretigt material (lätt med fyra singer/songwriters ombord) i popvisbluesproggens okända land. Bubblan var vacker tills den sprack. --- Tänk nu igen, om sagda flickvän hade kunnat blåsa oss större: Vi hade stigit till väders, till berömmelse och kanske tillochmed till en hygglig inkomst. Hade bandet fått fortsätta vara speciellt i denna kläggiga värld? Hade vi fördummats eller vantrivts? Och ännu tveksammare, hade klägget låtit någon få missbruka sin ställning genom att släppa fram något så oträskigt genuint? Det kan man starkt betvivla.
”Sånt kan man fundera på”, som pigan Lina sjöng. I synnerhet framåt småtimmarna, istället för sömn. Medan jag håller för näsan och försöker andas i träsket, andetag efter trötta andetag, på färd mot nästa morgon i en värld styrd av klägg.
*Partiledaren som klev ut ut kylan finns tillgänglig på SvT Play tills den 2 juni 2023.
**En till liten fotnot:
Det är verkligen grymt att Descartes skulle dö i just det kalla land där ett Jag inte kan finnas till om jaget tänker. Och dessvärre tänkte även hans unga lärjunge, och insåg att det därför var bättre att abdikera och finnas till på annan ort. Nu tänker ni kanske: Världen var väl inte mindre kläggig och orättvis på 1600-talet? --- Såklart att den var orättvis! Monumentalt, vansinnigt orättvis. Men den var inte Oärlig. Den och den hade makten, den och den måste man buga för och smickra. Hög och Låg var instiftade av Gud, och allt skedde Öppet. Först iochmed upplysningen och ateismen började man behöva skylla på ”meritokrati” och låtsas och smussla. Först då blev klägget riktigt äckligt.
