I Sverige är det viktigare att ha Storebrors papper på att du kan något halvtaskigt än att faktiskt ha någon egentlig begåvning fäst på eget ark. Piiiiip! Där kläcks de, dunungarna, från Konstfack, Kgl. Musikhögskolan eller vad det nu är med diplom i hand. Och där vinglar de förbi mig i kön (som för somliga av oss aldrig tar slut) och får omedelbart flygtillstånd.
Att kontakter är allt visste jag ju redan sen äventyren i tidningsvärlden. Men det som verkligen gjorde mig uppmärksam på fenomenet SBB var Konstfack.
Jag sökte in en gång. På den tiden fanns denna alltför betydande institution ganska långt ut på Valhallavägen, nära Gärdet, i betydligt mindre lokaler. Så när jag lämnat in mina söta små tavlor (det var bara att gå in) gick jag upp till övervåningen och såg förstaårselevernas utställning. Det var inte söta små tavlor som Konstfack ville ha. Det var rätt uppkäftiga åsikt, en särskild ton som jag inte kan sjunga. Kanske var detta ändå den första smällen på min väg till att bli surrealist och något slags anti-högervänster-anarkist, det vill säga mycket argare och radikalare än de någonsin kommer att bli.
Ett uns av tacksamhet innan jag fortsätter. Den riktas till Lasse Åberg som i sin jubileumsintervju rakt erkände att det var tack vare Konstfack och kontakterna där som han fick göra allt det roliga som han så småningom blev känd för. Åberg är grafiker och har aldrig kallat sig något annat, och inför sådan ödmjukhet kan man inte bli arg. Dock: Om han inte hade haft draghjälp från Konstfack eller likvärdig äggkläckningsmaskin så hade han inte fått göra TV, inte sälja många grafikblad, inga böcker, ingen film. Stig-Helmer hade aldrig fått finnas till.
I musikens vackra värld så spelas Konstfacks roll av Kgl. Musikhögskolan, dit Statens Begåvade Barn lämpligen skuttiskuttar via Södra latins musikgymnasium. Piip. Men kan du spela så kan du spela. Det finns fortfarande något slags allmän idé om vad som kan låta passabelt och vad som faktiskt låter direkt illa. Så åtminstone på lägre nivå slipper vi samma kretslopp som i bildkonsten, där rent nonsens haussas upp till miljonvärden med inflytelserika vänners hjälp. Däremot är armbågarna hårdare bland musikerna själva. Det finns många som ytterst ogärna släpper in någon straxt ”nedifrån” till sina spelningar och spår. Jag har ofta sett dålig självkänsla bland heltidsmusiker leda till förakt för halvtidsmusiker, som i sin tur biter dem som simmar ännu längre bort från brödsmulorna.
Samma beteende kan observeras bland änder.
Det skulle inte förvåna mig om vissa musiker som det gått riktigt bra för uppvisar samma beteende mot dem som nätt och jämt lyckas. Dock har jag inte samma kontakter där så jag är lyckligt ovetande...
Jag skulle inte heller bli förvånad om de och vissa recensenter, arrangörer och annat innanförfolk med ekonomiskt intresse känner varandra litet alltför bra på de pengatäta nivåerna. Och liksom inom andra kulturformer – ankdammar – vässar varandras näbbar. Kvack.
Jag mötte musikens Begåvade Barn ett antal år före pandemin, på den tiden då det förekom spelningar på äldreboenden. Jag har tidigare berättat vilket evigt mailande och ringande det var för att få dessa spelningar, en röra med uskor som inte förstod och svårflörtade, till nya programpunkter ovilliga aktivitetsansvariga. Jag hade ett stort och plågsamt excelark för att hålla reda på alla segslitna och därför parallella förhandlingar. Från första ringning till spelning kunde det ta några månader – om inte vårdplatsen var kommunal, hörde till landsstinget eller var statlig på något annat outgrundligt sätt. Då markerades detta fält med grått.
Grått betydde: Inte en jävla chans.
Grått betydde, att personalen omedelbart frågade om vår duett tillhörde ”Musik i vården”. Denna lista, som uteslutande bestod av Statens Begåvade Barn, var nämligen gratis för statens hem och sjukhus att beställa musik ifrån, medan jag ju var tvungen att ta betalt för mig och min kära sångfågel Cissi. Efter ett litet tag tog jag bort allt på listan som var på förhand dömt till grått, och fick uppsöka privata vårdhem med mycket sämre villkor. Där fick vi konkurrera med dragspelare som spelade gratis och snart skulle hamna på vårdhemmet själva, jazzorkestrar som kände de intagna och så vidare. Det gick ett par år av ständigt tjat och otaliga parallella förhandlingar för att få spela då och då. Sen kollapsade pianisten framför ett oändligt ark som fått alla möjliga omöjliga färger, inklusive grått. I utskriftsformat hade det täckt ett köksbord för fyra med lätthet.
Jag kanske grät.
Jag kanske förbannade Statens Begåvade Barn.
Men från psykiska sammanbrott minns man inte alltid så mycket.
Jag ska repa upp ett tredje varv rödtråd i offerkoftan innan jag ger mig.
Tack vare min vilsegång på Södertörn och min djupt försenade examen så blev jag trots allt väldigt hemmastadd i uppsatsskrivandets svåra värld, ja, i hela den akademiska undervegetationen. Så när någon många år senare behövde hjälp att avsluta den kandidatuppsats som hon kämpat med i tio långa år så råkade jag finnas där. Att se en student försöka själv i det läget är som att se någon gå ner i ett träsk:
Ju mera de försöker, desto djupare sjunker de. Alla meningar och stycken som den trötte försöker rätta till grötar ihop sig till allt uppslukande kvicksand – och då ska vi inte tala om disposition överhuvudtaget. Allt detta kände jag litet för väl till. Men efter ett par stolpskott hade jag själv haft världens bästa handledare, professor Johansson, som på djupet lärt mig det akademiska skrivandets konst. Och nu kunde jag ge vidare. Så en lycklig och äntligen godkänd student rekommenderade mig snart för nästa, som lika glatt föreslog mig för nästa…
…här någon med skrivkramp,
…och där någon på väg mot utbrändhet som bara måste ta sin examen likförbaskat. Livet bryr sig inte, väntar inte.
…Eller där, någon med pennalistisk och luddig handledare – ännu en såndär som hackar på andra för att dölja att de knappt vet vad de själva gör och inte kan se fram emot någon befordran de närmaste tjugo åren. (Det förekom även att jag kunde misstänka rasism från ett par handledares sida.)
Jag har haft ett dussintal sådana uppdrag, mestadels inom sociologi. Det var så det började. Medicin-, lärarstudenter och andra har förekommit, jag har kunnat hjälpa de allra flesta. Men hur som helst har jag tvingats hjälpa dem alla inofficiellt, när jag haft sådan tur att uppdrag råkat i min väg. För titta, här ska ni få se SBB nummer tre:
En vinter fick jag för mig att sätta upp små lappar för min uppsatsräddande verksamhet. Den är fullständigt laglig såtillvida att jag hjälper till med språk och akribi, forska och tänka får studenten göra själv och jag kommer alltid in på rätt sent för att inte säga grovt försenat stadium. Jag var på Universitetet, Teknis, Arkitekturhögskolan, Kungliga musiken – till och med Cirkushögskolan fick en lapp, de fanns på vägen.
Det Begåvade Barnet ville inte samarbeta.
Tuppkycklingen ville faktiskt inte ens se mina lappar på sitt revir. Finns det inte handledare, språkstunder på biblioteket? Han antydde faktiskt att jag hjälpte studenterna att fuska.
Nu har jag som regel ett ganska långsamt temperament. Så jag lämnade det statliga Barnet att kvida för sig själv i studentkårens rede. Och sa inte till honom…
…att om det vore bättre kvalitet på somliga handledare
...och om det vore tillräckligt med en liten stund med trötta faddrar på bibliotek, i synnerhet för nysvenska studenter
…som redan pluggar heltid och måste jobba heltid och inte har en livstid av både medveten och undermedveten svenska att gräva i, och så vidare,
och så vidare,
…så skulle jag inte ha varit så väl anlitad redan. Så detta var något som jag lika gärna kunde ha fått försörja mig heltid på. Men jag fick inte synas, det blev ingen försörjning, och från mig ingen arg och meningslös föreläsning för ännu en idiot. Jag gick därifrån, lätt pyrande, hindrad i mitt liv av ännu ett pipande exemplar SBB.
(Om han ramlar ur boet och bryter vingarna idag så får han kanske hjälp av Selam, en charmerande själ som i viss liten mån är sjuksköterska idag tack vare mig.)
Detta blev längre än jag ville. Men jag är inte ensam. Andra har också hört ynken från dessa kycklingar, inklusive en (anonym) författarvän som misstänker att det finns något slags äggkläckningsmaskin för våra söta små även i författarvärlden: De Begåvade Barn som blir publicerade har allt som ofta gått någonstans och lärt sig skriva som man ska skriva för att bli antagen på Biskops-Arnö. Från örnnästen som detta, tillsammans med en liten armé av lektörer och redaktörer och andra ruggugglor, så bestäms sedan med näbbar och klor vad som kan skrivas, vilka som kommer fram, syns och råkar bli satsade på… Det påminner inte så litet om antagningsprocessen i Hollywood – när en idé överlevt alla förståsigpåare och corporate häxdoktorer så är den inte längre ett skvatt originell men mer än lovligt kommersiell. Tystnad, tagning! Nu blir det formationsflygning.
Jag ska avrunda, börja på en ny tråd. Det är ytterligt lätt att bli paranoid, belägrad som man är av denna i systemet ingrodda vägran till något slags verklig meritokrati, av SBB på alla kraxande kanter. Och rasande på hyckleriet: Ibland verkar det som om svenskarna tror sådär extra mycket på meritokrati, eller demokrati, jämlikhet, transparens och allt gott och sött, bara för att slippa utöva dessa sakrament. Man får trösta sig med att systemet är litet för perfekt för att en hop nykläckta statsbarn ska ha organiserat något sådant alldeles själva:
”Man ska aldrig utgå ifrån elakhet när vanlig enkel dumhet räcker som förklaring”.
Varför evolutionen har gynnat dumhet och varelser som vinglar runt i flock är dock en annan historia.
