Jag har tidigare nämnt att det finns ledarlämlar, som egentligen kunde ta och dränka sig själva, andra som inte har något val och ett gåtfullt mellanskikt som borde veta bättre men såsom mellanhänder (eller mellantassar) håller den självdestruktiva paraden igång.
--- Jag har även gissat att så länge grupptänk belönas framför originalitet, kvantitet framför kvalitet, så länge dopaminet flödar när de som redan har får övernog så hålls systemet igång, för att inte säga självförstärks: Vi odlar vår dumhet.
Men det känns ändå som om någonting saknas. Om dopamin (och vissa jävligt missriktade instinkter) är bränslet, hur fungerar själva motorn?
Vi letar alltså efter något som verkar självförstärkande, något som i sin morot också innehåller något slags piska, en kombination av mänsklig och artificiell idioti. Kanske är det lättast att börja med den elektriska dumhet som människan skapt till sin avbild.
För många år sedan var jag verksam på YouTube --- vilket jag i skrivande stund fortfarande är, men utan något som helst hopp om att komma någon vart med karriären där. YouTube var ett levande forum. Medlemmarna --- alla medskapare --- kunde kommunicera fritt med varandra, kommentera på varandras videos med en egen omsorgsfullt klippt video, bli upptäckta utan att behöva sponsra sina filmstumpar. Jag fick ett fantastiskt antal tittare på denna min lilla tolkning av klassikern How Long Blues:
Så skulle en genombrott faktiskt kunna börja. Föga anade jag att det var väldigt bråttom. Naturligtvis var detta alldeles för demokratiskt och fint. Ska vem som helst kunna lyckas, som inte passar in i en mall, tillhör ett innegäng, känner rätt person eller kan sponsra sig själva tillräckligt? Och varifrån skulle tjänsten då få sina pengar, om inte annat? YouTube hade alltså mellanhandens intresse av stävja dessa oregerliga utbrott av demokrati. De stängde av mailfunktionen, de lika direkta videokommentarerna som vem som helst med tid och omsorg skulle kunna göra, ja, allt som hindrade den maktpyramid som resten av samhället bygger på.
Jag har läst att YouTube fortfarande inte är någon större vinstmaskin. Att de kunde tjäna in mer på annonser om alla släpps fria än om somliga ska kunna köpa sig förtur tänker de inte på. De låter somliga få en liten del av intäkterna från annonserna om de får fler tittare än de flesta någonsin kan få med ett system som detta, så de har bitit sig själva rejält i svansen. Men vårt system omöjliggör något annat:
Många år efter att jag egentligen gett upp om YouTube blev jag av en expert tillsagd att satsa på Instagram, för där måste bildmakare synas. Det gjorde jag utan större förhoppning: Jag matade draken med massor av bild, pressade ur mig i något år tills orken helt enkelt kraschade. Där finns en skara följare nu, men det har gett ganska så litet i pengar med tanke på all energi som lagts ned. Jag slänger munsbitar ditåt då och då, och funderar på fenomenet med algoritmer.
Alldeles frånsett att det finns mellanmänniskor som ställer sig i vägen för sann meritokrati och lever på detta (eller i alla fall försöker!) så finns det algoritmer (som logaritmer verkande) som exponentiellt förstärker effekten av sagda ”progressus in simile”, dumhetens frammarsch. Jag gjorde i början av kontot misstaget att gilla en liten stump med fiolspel. Genast ville ”Insta” dränka mig i strängaspel! Eftersom jag haft yrkesmässigt intresse att synas med min konst måste jag nu ta till oerhörda kraftmedel för att få se något annat än konst där, det är nästan omöljligt. Normala lämlar trivs med detta. Alla ska leva i sin lilla bubbla! Och kan tydligen fås att tycka om det, för bara så är civilisationens marsch mot irreversibel degeneration möjlig.
Mitt favoritexempel på hur människor kan vänjas vid detta McTuggummi för själen är en kines --- jag tror han är kines --- som blir vansinnigt uppskattad varje gång han visar upp en bild på sin senaste statyett. För det mesta är det samma vinkel på bilden. Det kanske låter tråkigt, men för det mesta är det ändå samma förbannade statyett som han visar upp varje gång. AlgoLogaritmerna älskar honom. Så får fler tittare se honom. Varpå algoritmerna, etc. Affärerna går tydligen bra.
Litet skrämmande, inte sant? Men stopp! Innan läsaren stormar fram som en luddit i serverhallarna med fackla att bränna kablar med och träskor att slänga i maskineriet så betänk att maskinerna trots allt är relativt oskyldiga. Den hemska likriktningen och fördumningen kommer trots allt ur oss själva. Alla innovationer som gjort oss och dem mäktigare som art har bara förstärkt "progressus". Dessa krafter fick oss att gå i samlad flock, lyda order utan att ifrågasätta så mycket. (Det var troligen så vi hade ihjäl neandertalarna, en olycksalig kombo av bättre taktiskt sinne, vassare mordredskap och sämre sinne för moral.) De möjliggjorde både organiserad bevattning och korkade bevattningsbyråkrater. Eller, med O. Henrys ord:
”Varje företag bär fröet till sin egen undergång inom sig”.
Så om vi har fått en kulturelit som med tiden blivit kollektivt lika korkad som en samling mycket lika kinesiska gipsstatyetter och hjälpare som inte heller tänker så mycket --- iallafall inte mer än som är bra för dem personligen --- så är det ur sådant perspektiv inte en slump. För nu har systemet blivit självförstärkande, i alla bemärkelser elektrifierat: Ett korkat budskap är lättare att framföra än ett vettigt, ju större enfald desto större belöning. För ju större belöningen blir desto mer ökar bekvämligheten, likriktningen, den loja obenägenheten att vilja ha med intelligens eller alltför intelligenta att göra. Dessa tendenser fångar maskinen upp, som en allt kraftigare rundgång, och så har dödsdansen börjat, tills vi och högtalaren exploderar eller någon drar ur kontakten.
Vem eller vad denna någon skulle vara återstår att fundera på. (Detta är redan för långt.) Dock, som det nu är: Algoritmerna ser att det finns en drift i oss, en tendens att vilja pipa efter de andra pälsbollarna och dränka sig i närmsta fjällbäck. Och dessa våra allt finare hjälpmedel är som gjorda för att fånga upp just de dummaste tendenserna i oss och effektiviserar sedan lämmeltåget. Piiip!
