Det krävs ett mått av geni för att spela något så envist korkat. Hans tante Råbiff vägrar inse att nazisterna inte är något bra alternativ. Tant är så nära, så nära att begripa någonting! Men Råbiff trillar tillbaka hela tiden, på ett sätt som inte verkar helt friskt…
Sketchen är vad jag vet från år 2000. Sedan dess har mycket brunt vatten flutit under broarna. Vi har genomlidit presidenten Trump, vars enfald lyst till oss över pölen. Vi har nästan omedelbart därefter fått en filial av hans banjoarmé representerad i vår egen regering. De är i skrivande stund där men ändå inte, på ett sätt som jag tror är typisk för odlad dumhet. Tant begriper, men begriper ändå inte, och det med en intensitet som inte möjligen kan vara medfödd eller spelad (av någon mindre än Gustafsson då). Ofta rör det sig om människor som uppvisar intelligenta drag tills man närmar sig deras kärnfrågor, då den heliga enfalden slår till. Likt en ledarhund styr den bort husse och matte ifrån det obehagliga ifrågasättandet av vad åsikter de nu behöver ha. Så skönt! Det skålar vi för i dopamin, direkt från belöningscentrum. Och om husse och matte ofta belönas -- dopas -- för att vara tant Råbiff så borde tillståndet rimligen bli permanent.* Vi har nu odlat dumhet.
I fallet med Trump så har han i skrivande stund isolerats från konsekvenser av sina beslut av en följarskara råbiffar som försvårar naturliga konsekvenser av diverse brott, inklusive ett ganska taffligt försök till statskupp. Varje gång som han belönas för sin dumhet och anhängarna i hjorden skriar förnöjt så fylls den trumpska hjärnan till brädden med belöningshormoner, vilket förstärker beteendet. Och det även hos hans anhängare. För i sina små triumfer över vett och förnuft så ger han i sin tur bekräftelse åt sina små följare som inte heller vill ägna sig åt ovana tankerörelser. (Skål igen!)
Många har undrat hur en så stor mängd människor kan fås att tro på så kolossala dumheter som Trumpens rörelse spritt. Jag tror (liksom jag tror att det är Goebbels gamla recept) att de måste vara så: På vettigheter bygger man ingen religion. Anhängare måste vara insyltade, eller varför inte inkläggade, i mirakulösa orimligheter som ingen vettig människa kan låtsas gå med på utan självövervinnelse (eller odlad dumhet). Då ser man vem som får vara med och leka eller inte.
Tant Råbiff är en del av en lök. (Lök passar väl bra till råbiff?) Det är svårt att ropa ”Kejsaren är naken!” om kejsaren är omgiven av halvnakna och illa klädda i ett tätt antal lager som inte kan utmanas utan tårar. I sketchen är Tant maskinskriverska, anno 1932. Hon kan inbilla sig att nazisterna är vettiga på hur lösa grunder som helst, men om hon lika envist får för sig att skrivmaskinen på kontoret är en katt så är karriären slut. Då blir det inte AW på belöningscentrum. De som på heltid lever i sin lilla överbubbla har så fått de medlöpare som behövs för att kunna klibba sig kvar inne i sin skyddade atmosfär. Detta åtminstone tills hela samhället blivit ett fördummat lämmeltåg och alla hjärnor luktar härsken Råbiff.
fotnot: Dumhetens svenska partiledare heter när detta skrivs Åkesson, och uttrycker ett repetivt ”Ja’ veeeeet inte!” med samma frekvens som Tant Råbiff uttrycker sitt ”Jà du menar sååååå!”. Åkesson spelar verkligen inte, jag tror inte det. Inte heller är det så att han mentalt inkapabel att kunna veta: Han har odlat en permanent psykologisk oförmögenhet att veta det han inte vill veta. Den som bara vill undvika frågor ”har inte den minnesbilden”, ”inte blivit informerad” eller andra besvärade floskler, varierande men intelligenta, helt teoretiskt ändå sanna --- inte det stereotypa ryggmärgssvaret från den som odlat bort all tvekan, ett tvärsäkert svar som bekvämt sätts på och av, stimulus respons. Inte besvära husses hjärna.
Helt förövrigt undrar jag om man inte där kan ana samma stimulus-respons som i vår politiska debatt överhuvudtaget, och därmed något av dess lika hiskeliga ursprung: Se Den hemska Galtan.
