Tre förstamajapor

Kära arbetare,

Grattis i förskott på er stora dag. Kramiz.

Ett land där ingen har rättigheter är förståss hiskeligt på andra sätt, och någon dag ska jag hoppa på våra kära kapitalister också. De sitter ju i samma båt som er. Kanske är den sjätte juni en lämplig dag.

Men den första maj hoppas jag inte se, inte höra, inte tänka. Jag vill ha ledigt från denna helgdag. Och om jag inte pratar med någon, då jag kan råka tänka högt, så kan jag kanske slippa höra hur någon som...
...bara behöver arbeta åtta timmar om dagen
...och får semester ibland
...eller får bli sjuk ibland
...eller bli arbetslös (och får stöd för det!)
...eller till och med får bli gammal
...o.s.v. är förmer än mig, en Riktig Arbetare.
Jag slipper tänka på den Riktige Arbetarens betalda fikapauser eller välsignat långa möten om nästan ingenting.
Jag slipper fråga om min bäste herre/fru/annat gör nånting bra, typ vård av sjuka och inte vård av nyfödda boforskanoner eller statistiska beräkningar för nätkasinon eller bara något litet lagom tveksamt. (Det kanske är bra att så mycket arbete är ”Empty Labour”! Det gör inget om arbetarna på Bofors tar en påtår.)

Något annat jag hoppas slippa höra är talen om att skapa mera arbete av det resurskrävande, planetmördande slaget... Jag har den bestämda känslan att arbetslinjen inte skulle försvaras så aggressivt om man innerst inne trodde att den var något bra.

En tredje sak att slippa höra (med tanke på ovanstående) är Arbetets frukter åt dem som arbeta, om någon nu dammar av detta gamla slagord.
Det låter avsevärt bättre än "Arbetets frukter åt vissa av dem som arbeta (varav vissa kanske inte göra detta). Alla frukter."

En fjärde… nej, detta kommer aldrig att ta slut! Hysssssj. Inte höra, inte tänka, inte se. Grattis, kära proletärer. Ni fyller ju liksom år idag. Det är litet synd bara att ni inte velat dela med er av tårtan.

Apor: (c) Wikipedia

Litet ogrästankar vid sovdags, eller: Vi som Vill Opp

”Skådespelaren, dramatikern och författaren Jonas Karlsson” har kommit ut med en ny bok, skrev SvD häromdagen. Han är ”numera lika uppskattad som författare som skådespelare.”
Boken handlar om en gammal gubbe, rosor, ogräs och ogina människor, vad jag förstått. Den är säkert bra. Jag har bara litet svårt att tro att det är därför som den getts ut.

Som sagt, den är säkert bra. Men det är det säkert så många manus som är! Begåvning kanske finns i varenda buske? Och då måste andra kriterier till, som att det är ett namn som klingar bekant, någon du känner, någon du är släkt med eller vill göra släkt med... det behövs något annat.

Tankarna är ostadiga och illa gallrade ikväll, de kliver från ett håll till ett annat i ogräset. De vinglar till Nietzsche, som talar om de "femhundra händerna" som krävs för att någon ska kunna "tyrannisera" sin omgivning och höja sig över mängden: Över träskallarna ska det klättra enstaka fina blomster allt högre och högre upp, som klängväxten Sipo Matador som slingrar sig allt tätare uppför stammen på (samhälls)trädet till den når upp till ljuset ovan bladmassorna och äntligen blommar lyckligt och fritt (in freiem Lichte ihre Krone entfalten.)

Men hör du, bäste herr Friedrich! Alltså, "Mördarlian"... är det verkligen en bra blomma det? Trevlig krukväxt? Skulle den förtjäna att få blomma ut bland människor? Är den inte ganska elak vid det laget?

Nu är risken för mördarlian i och för sig inte så stor där vi är. Vi bor i Republiken Jante. Här är begåvning utan ursäkter något direkt suspekt. För tillstånd att blomstra i Jante krävs en kombination av inte-alltför-dålig och inte-alltför-bra, helst av någon inte-alltför-okänd som inte blommar i alltför kraftiga färger.
Du ska verka originell. Sådär litet lagom.
Du får absolut inte vara det.

Och Tanken klafsar vidare till den strålande idén Medborgarlön (eller Basinkomst, som en del vill säga, som vore tanken mindre fräck då). Ge alla en grundinkomst som täcker existensminimum, så får vi alla en stam på vilken vi kan klättra upp och blomma!
"Nej, folk skulle bara lägga sig på sofflocket!" (Utom kverulanten själv då.)
"Nej, vi har inte råd!" (Men vi har råd med ett system som på dyraste vis pressar trötta och sjuka genom en papperskvarn för att sen pussla ihop dem, strimlade på alla ledder av Arbetsförnedringen, Osäkerhetskassan, Asocialen m.fl. Ett människovärdigt alternativ vore alltför okänt och alltför bra, så var vi där vi började.)
"Nej, [fyll i första bästa svepskäl]"
Och så vidare.
För det hemskaste i Republiken Jante är faktiskt inte att andra har det bättre, även om det är hiskeligt nog. Utan om andra skulle få samma förutsättningar som en själv. Och, hemska tanke, faktiskt förtjäna det. Bättre att vi tar dendär kändisen.

En annan tanke -- men Gud! gå och lägg dig dumskalle! -- är funderingen om det skulle finnas "kändisar" i en värld där alla hade möjligheten/tiden/orken/råd att uttrycka sig. Skulle det höras något alls i detta kackalorum? Ja, det skulle förståss skapa nya bekymmer. Och 449 av 500 händer väljer då de missförhållanden som redan finns.

---

Ps. En vacker dag skulle det vara intressant att berätta sagan om hur ett kollektiv av så missunnsamma människor fick för sig att alla skulle ha det lika bra, för den paradoxen roar mig. Men nu var det ju sovdax.

Tre berättelser om klasshygien

Tyvärr har jag inte hittat någon bättre bild på Ivan Arbetaren. Det finns en riktigt tjusig i färg någonstans – röda fanor blir bättre i färg. På den står Ivan (han helt enkelt måste heta Ivan, denna ståtliga best) framför den heroiskt bolmande fabriken, med verktyg lika omöjliga att lyfta som en fantasykrigares svärd. Tyvärr har vårt eget system inte ens framkallat några tjusiga affischer.

Sovjetisk affisch från 1920-t. Okänd konstnär

Nu ska jag berätta om två människor som inte skulle få vara med på vår affisch.

Jag vet en känd gatumusiker här i staden (hans särskilda gebit var att reta spärrvakter och andra tunnelbanans officianter) som inte längre riktigt är pappa: När det började knaka mellan herr musikanten och sonens mor så ville hon ha hela vårdnaden. Civilmål, gott folk, är dyra saker! Och med sina mynt i gitarrfodralet hade musikanten inte mycket att sätta emot. Och sonen är nu snart myndig vad jag vet, men förståss vid detta laget så alienerad från sin far som en ung man bara kan bli.

Ännu värre är fallet med en konstnär som många – utan att veta om det – har sett. Hon går sedan många år runt och tapetserar stadens anslagstavlor med papper fyllda med ett sammelsurium av mycket hatisk text. De är svårlästa. De är kopierade med gammaldags kopiator – de upprörda orden är dessutom präntade på rutat papper. Att dessa skrikversaler sen inte är indelade i stycken eller meningar hjälper inte heller... Nu ska jag inte gå in på de foliehattiga teorier som hon spyr ut om överheten som hon hatar. Däremot ska jag gå in på anledningen:

Hon födde en dotter, ”välskapt” enligt sammelsuriet. På grund av ”pankhet pga konstnärsyrket” – det kunde jag tyda – så blev dottern omhändertagen av sagda överhet. Och detta var länge sen och de argaste lappar jag någonsin sett dyker fortfarande upp efter alla år. (De är kompletta med teckningar: Överheten har stora fyrkantiga huvuden och sneda ögon och hon misstänker att den är infiltrerad av ”gendubblerade” missfoster, vad det nu ska betyda.) Hursomhelst får jag förmoda att dottern är borta för alltid, arton år fyllda eller ej. Och att mamman, som det heter på lekmannaspråk, blev och förblir galen.

Det finns säkert många fler exempel på knäckta människor och jag kan inte låta bli att fundera litet på tankegångarna bakom. Vad har dessa två människor gemensamt? Jo, de – vi – är kulturarbetare. Och min hemska lilla tanke är faktiskt att sådana hålls i schack med hjälp av något slags klasshygien. För vi är inte affischmässiga.

Allra bäst är det förståss om konstärer, musiker och andra lägre befolkningselement som inget riktigt arbete har överhuvudtaget hindras från att föröka sig. Är det inte gulligt? Vi har gjort oss av med den hemska rasismen, skallmätningarna, utrensningarna, gaskamrarna, och våra arbetsläger (fas 3) har reglerad arbetstid. Det är väldigt humant. Riktiga Arbetare ska ha barnbidrag och ordentlig hjälp för att uppfylla Jorden medan mindervärdiga individer kan få bli så få som möjligt, allra helst ska de själva inse att barnalstring inte är någon idé. Ekonomi istället för sterilisering. Vi krossar folk från insidan.

Jag går förbi en lekplats, skränig men hjärtlig. Någon unge gråter. De flesta är glada. Om jag hade velat ha barn? Jag vet inte så noga.
Om det funnits plats för det i denna världen. Om jag nu efter allt skulle hålla för det. Någon ska vilja ha en fattig konstnär. (Bakom profiltexterna är folk ganska krassa.) Och så ska jag ska vilja ha denna (förhoppningsvis inte så krassa) någon som faktiskt vill ha mig, helt analogt, In Real Life. (Jag är inget renoveringsprojekt, Madame!) Och så vidare.
Nej, jag vet inte.
Men det hade varit trevligt att få bestämma den saken själv.

För att börja någonstans...

...så börjar jag redan i grottan. Vill någon ha grillad mammut? -- 

Neandertalarna kanske, som någon föreslog, var snälla. 
Det tog kål på dem. 
De höll på att utvecklas till det fina som människan nu skulle ha varit. Sen kom vi som fuskar, konspirerar, luras och är allmänt försåtliga och elaka. Det finns fortfarande åtskilliga droppar neandertalare i den moderna människan så detta utnyttjande bör även ha varit ett fysiskt nöje ...Och dem som är lagom gemena går det liksom bra för, så bra att de får para sig och göra nya och ännu hemskare små H. Sapiens.

Snälla, säg att jag har fel. Att liv är möjligt på planeten ännu. Att det finns någon god människa kvar någonstans, i Szechuan eller så... 

...där har de förresten fina kryddor. Det saknar jag. Men ni är välkomna in, lagom till förrätten! Jag hoppas det räcker med arsenik, eller om det får vara en skvätt belladonna, stryknin, kanske en uppiggande cyanidkaramell? Soppan är klar. Bon appétit!  

(c) Wikipedia.

 

"Jag har funnit den felande länken mellan apan och den civiliserade människan. Det är vi."

-- Konrad Lorenz