Boken handlar om en gammal gubbe, rosor, ogräs och ogina människor, vad jag förstått. Den är säkert bra. Jag har bara litet svårt att tro att det är därför som den getts ut.
Som sagt, den är säkert bra. Men det är det säkert så många manus som är! Begåvning kanske finns i varenda buske? Och då måste andra kriterier till, som att det är ett namn som klingar bekant, någon du känner, någon du är släkt med eller vill göra släkt med... det behövs något annat.
Men hör du, bäste herr Friedrich! Alltså, "Mördarlian"... är det verkligen en bra blomma det? Trevlig krukväxt? Skulle den förtjäna att få blomma ut bland människor? Är den inte ganska elak vid det laget?
Nu är risken för mördarlian i och för sig inte så stor där vi är. Vi bor i Republiken Jante. Här är begåvning utan ursäkter något direkt suspekt. För tillstånd att blomstra i Jante krävs en kombination av inte-alltför-dålig och inte-alltför-bra, helst av någon inte-alltför-okänd som inte blommar i alltför kraftiga färger.
Du ska verka originell. Sådär litet lagom.
Du får absolut inte vara det.
Och Tanken klafsar vidare till den strålande idén Medborgarlön (eller Basinkomst, som en del vill säga, som vore tanken mindre fräck då). Ge alla en grundinkomst som täcker existensminimum, så får vi alla en stam på vilken vi kan klättra upp och blomma!
"Nej, folk skulle bara lägga sig på sofflocket!" (Utom kverulanten själv då.)
"Nej, vi har inte råd!" (Men vi har råd med ett system som på dyraste vis pressar trötta och sjuka genom en papperskvarn för att sen pussla ihop dem, strimlade på alla ledder av Arbetsförnedringen, Osäkerhetskassan, Asocialen m.fl. Ett människovärdigt alternativ vore alltför okänt och alltför bra, så var vi där vi började.)
"Nej, [fyll i första bästa svepskäl]"
Och så vidare.
För det hemskaste i Republiken Jante är faktiskt inte att andra har det bättre, även om det är hiskeligt nog. Utan om andra skulle få samma förutsättningar som en själv. Och, hemska tanke, faktiskt förtjäna det. Bättre att vi tar dendär kändisen.
En annan tanke -- men Gud! gå och lägg dig dumskalle! -- är funderingen om det skulle finnas "kändisar" i en värld där alla hade möjligheten/tiden/orken/råd att uttrycka sig. Skulle det höras något alls i detta kackalorum? Ja, det skulle förståss skapa nya bekymmer. Och 449 av 500 händer väljer då de missförhållanden som redan finns.
Ps. En vacker dag skulle det vara intressant att berätta sagan om hur ett kollektiv av så missunnsamma människor fick för sig att alla skulle ha det lika bra, för den paradoxen roar mig. Men nu var det ju sovdax.
