Angående Soppans beklagliga brist på katter

Nu går denna och andra artiklar att dela via Messenger (tror jag) vilket är skoj, eftersom dess husse Facebook fortfarande vägrar. På Twitter går det naturligtvis --- allt som inte är taffliga försök till statskupp à la President Orange är i skrivande stund delbart där. Kanske även på andra ställen.

Detta är dock vad som möter mitt glada ansikte på Fejset:

Året är 2022. Någon större förändring i attityd har alltså inte skett sedan 2019, då jag möttes av detta:

Det året försökte jag bestämt klaga. Tre dagar senare:

Det vill säga: De gav sig en stund, men gav sig inte, och nu är vi i vilket fall som helst där igen.

Naturligtvis är detta ädla beteende inget originellt på Jordens rund, och det finnes andra ställen att försöka väsnas på. Jag fascineras ändå av språkbruket. Länkar som algoritmerna finner misshagliga ettiketteras som "skräp" och "spam", en helt automatisk tolkning av församlingens vilja; effektiv, blixtsnabb och obefläckad av människohand, som låter oss alla enas om att just detta inte är något som vi vill veta något om. Vår kollektiva ovilja är så stor att vi inte ens bör veta vad det är som vi inte vill veta, säkrare så.

(Bild från Wikipedia, all ungefärlig kunskaps källa.)
Jag skulle inte ha ifrågasatt saker, eller kallat sidan något på "Arsenik".
Jag skulle ha skickat gulliga kattbilder istället, och sedan helt i smyg infört giftet.

Om missen inte duger så kan de få den i rosa eller lila istället.
Det är ju ändå internet.

Nationalblues

Som heter så i brist på bättre. Med diverse oljud från studion.

Var finns de rätta orden?

Återupptäcker denna blogg, som legat och skvalpat som en övergiven roslagseka.
Här hade jag kunnat skriva litet allt möjligt av vad som helst --- nej, jag hade mer vittgående och ondskefulla planer. De var inte mer ovärda än att Facebook vägrade sprida länkarna, så något värt att säga måste jag ha haft.
Sedan dess har annan bloggkramp infunnit sig:

1) Jag får inte en krona för det, men framför allt

2) Det går inte, jag säger går inte att beskriva något så märkligt som Sverige på svenska.

Antingen talar man redan svenska, och alla vanvettigheter har för oss helt naturliga begrepp. Allt är redan för välkänt för att orka diskuteras.

Eller så försöker jag beskriva vår kafkaitiska lilla avkrok på Engelska, Spanska* eller något annat världsspråk där varje liten institution kräver en uppsats. Man kommer av sig även här.

Ett exempel: Vår hjälte Gregor S. besöker FK. För en svensk betyder det genast en för många bekant och fruktad nedstigning genom helvetets portar. I som här inträden, låten hoppet fara. För resten av världen måste jag beskriva lukten av svavel och milslånga blanketter, deras helbrägdagörande friskförklaringar och att FK står för FörsäkringsKassan och att det enda man kan förvänta sig är den spanska inkvisitionen. Orka!
Och detta var då en myndighet och finurlighet av trettiotusentvå. Var var vi någonstans? Och sen, efter bara ett par meningar kommer nästa svea hokuspokus att förklara.

Vår kultur är illa rustad för att hantera vår kultur. Var är vår Monty Python, var är vår lilla flicka som ropar att kejsaren är naken, var är åtminstone en skald nu längre som Evert Taube?
...Du vill men ack, var finns de rätta orden?
De gömt sig i tystnaden...

---

*(Spanskan har gett oss det underbara begreppet hacerse el sueco --- hoppas återkomma till detta väldigt talande uttryck om oss tigande --- men min spanska är tyvärr väldigt konstlad och begränsad. Ändå fick jag --- sedan senaste inlägget har en pandemi rasat --- chansen att förklara för ett par latinas hur vi kan hantera saker som exempelvis just en pandemi så institutionellt virrigt. I förstone trodde de mig inte.)