Lämmeltåg

Hos Nietzsche finns en skrämmande bild av något han kallar för progressus in simile. Jag tolkar fritt: Se ett tåg av människor som var dag blir mera tama, fantasilösa, hjordlika, fördummade, och de ringlar likt lämlar för att råka drunkna i den ena bäcken eller hoppa utför det andra stupet om lämlarna framför gör det. Det håller populationen nere, hos lämlar, och bereder marken för nya söta pälsbollar. Mänsklighetens lämmeltåg ter sig mer som ett utökat självmord med hela planeten som gisslan --- kanske är det nödvändigt, kanske inte. Kanske är detta evolutionens sorgliga slutpunkt. Vad vet jag.

Lämmel. (c) Wikipedia.

Jag har tidigare nämnt att det finns ledarlämlar, som egentligen kunde ta och dränka sig själva, andra som inte har något val och ett gåtfullt mellanskikt som borde veta bättre men såsom mellanhänder (eller mellantassar) håller den självdestruktiva paraden igång.
--- Jag har även gissat att så länge grupptänk belönas framför originalitet, kvantitet framför kvalitet, så länge dopaminet flödar när de som redan har får övernog så hålls systemet igång, för att inte säga självförstärks: Vi odlar vår dumhet.
Men det känns ändå som om någonting saknas. Om dopamin (och vissa jävligt missriktade instinkter) är bränslet, hur fungerar själva motorn?

Vi letar alltså efter något som verkar självförstärkande, något som i sin morot också innehåller något slags piska, en kombination av mänsklig och artificiell idioti. Kanske är det lättast att börja med den elektriska dumhet som människan skapt till sin avbild.

För många år sedan var jag verksam på YouTube --- vilket jag i skrivande stund fortfarande är, men utan något som helst hopp om att komma någon vart med karriären där. YouTube var ett levande forum. Medlemmarna --- alla medskapare --- kunde kommunicera fritt med varandra, kommentera på varandras videos med en egen omsorgsfullt klippt video, bli upptäckta utan att behöva sponsra sina filmstumpar. Jag fick ett fantastiskt antal tittare på denna min lilla tolkning av klassikern How Long Blues:

Så skulle en genombrott faktiskt kunna börja. Föga anade jag att det var väldigt bråttom. Naturligtvis var detta alldeles för demokratiskt och fint. Ska vem som helst kunna lyckas, som inte passar in i en mall, tillhör ett innegäng, känner rätt person eller kan sponsra sig själva tillräckligt? Och varifrån skulle tjänsten då få sina pengar, om inte annat? YouTube hade alltså mellanhandens intresse av stävja dessa oregerliga utbrott av demokrati. De stängde av mailfunktionen, de lika direkta videokommentarerna som vem som helst med tid och omsorg skulle kunna göra, ja, allt som hindrade den maktpyramid som resten av samhället bygger på.

Jag har läst att YouTube fortfarande inte är någon större vinstmaskin. Att de kunde tjäna in mer på annonser om alla släpps fria än om somliga ska kunna köpa sig förtur tänker de inte på. De låter somliga få en liten del av intäkterna från annonserna om de får fler tittare än de flesta någonsin kan få med ett system som detta, så de har bitit sig själva rejält i svansen. Men vårt system omöjliggör något annat:

Många år efter att jag egentligen gett upp om YouTube blev jag av en expert tillsagd att satsa på Instagram, för där måste bildmakare synas. Det gjorde jag utan större förhoppning: Jag matade draken med massor av bild, pressade ur mig i något år tills orken helt enkelt kraschade. Där finns en skara följare nu, men det har gett ganska så litet i pengar med tanke på all energi som lagts ned. Jag slänger munsbitar ditåt då och då, och funderar på fenomenet med algoritmer.

Alldeles frånsett att det finns mellanmänniskor som ställer sig i vägen för sann meritokrati och lever på detta (eller i alla fall försöker!) så finns det algoritmer (som logaritmer verkande) som exponentiellt förstärker effekten av sagda ”progressus in simile”, dumhetens frammarsch. Jag gjorde i början av kontot misstaget att gilla en liten stump med fiolspel. Genast ville ”Insta” dränka mig i strängaspel! Eftersom jag haft yrkesmässigt intresse att synas med min konst måste jag nu ta till oerhörda kraftmedel för att få se något annat än konst där, det är nästan omöljligt. Normala lämlar trivs med detta. Alla ska leva i sin lilla bubbla! Och kan tydligen fås att tycka om det, för bara så är civilisationens marsch mot irreversibel degeneration möjlig.

Mitt favoritexempel på hur människor kan vänjas vid detta McTuggummi för själen är en kines --- jag tror han är kines --- som blir vansinnigt uppskattad varje gång han visar upp en bild på sin senaste statyett. För det mesta är det samma vinkel på bilden. Det kanske låter tråkigt, men för det mesta är det ändå samma förbannade statyett som han visar upp varje gång. AlgoLogaritmerna älskar honom. Så får fler tittare se honom. Varpå algoritmerna, etc. Affärerna går tydligen bra.

Litet skrämmande, inte sant? Men stopp! Innan läsaren stormar fram som en luddit i serverhallarna med fackla att bränna kablar med och träskor att slänga i maskineriet så betänk att maskinerna trots allt är relativt oskyldiga. Den hemska likriktningen och fördumningen kommer trots allt ur oss själva. Alla innovationer som gjort oss och dem mäktigare som art har bara förstärkt "progressus". Dessa krafter fick oss att gå i samlad flock, lyda order utan att ifrågasätta så mycket. (Det var troligen så vi hade ihjäl neandertalarna, en olycksalig kombo av bättre taktiskt sinne, vassare mordredskap och sämre sinne för moral.) De möjliggjorde både organiserad bevattning och korkade bevattningsbyråkrater. Eller, med O. Henrys ord:

”Varje företag bär fröet till sin egen undergång inom sig”.

Så om vi har fått en kulturelit som med tiden blivit kollektivt lika korkad som en samling mycket lika kinesiska gipsstatyetter och hjälpare som inte heller tänker så mycket --- iallafall inte mer än som är bra för dem personligen --- så är det ur sådant perspektiv inte en slump. För nu har systemet blivit självförstärkande, i alla bemärkelser elektrifierat: Ett korkat budskap är lättare att framföra än ett vettigt, ju större enfald desto större belöning. För ju större belöningen blir desto mer ökar bekvämligheten, likriktningen, den loja obenägenheten att vilja ha med intelligens eller alltför intelligenta att göra. Dessa tendenser fångar maskinen upp, som en allt kraftigare rundgång, och så har dödsdansen börjat, tills vi och högtalaren exploderar eller någon drar ur kontakten.

Vem eller vad denna någon skulle vara återstår att fundera på. (Detta är redan för långt.) Dock, som det nu är: Algoritmerna ser att det finns en drift i oss, en tendens att vilja pipa efter de andra pälsbollarna och dränka sig i närmsta fjällbäck. Och dessa våra allt finare hjälpmedel är som gjorda för att fånga upp just de dummaste tendenserna i oss och effektiviserar sedan lämmeltåget. Piiip!

Maslows pyramidala byggfel

Abraham Maslows behovspyramid är nog den mest eleganta ”skuldbeläggning av offret” som jag känner till. Som om hela pyramiden vore till för alla! Det är den amerikanska drömmen i socialdemokratisk tappning, lika lockande och omöjlig. Alla Kan Lyckas… Du har sett den förut. Pyramiden haver en botten där grundbehoven uppnås genom sparsamhet och flit och hederlighet.

Om du blir klar med dem så får du komma till nästa level, ett mellanskikt där det finns ”mat, och det finns jobb, och det är drägligt där de bor”. Kanske till och med ett glas öl.

Till sist, om du klarat allt detta och ännu inte hunnit fylla etthundratvå, kommer du upp till den elyseiska nivå där du kan få förverkliga dig själv, skapa maximalt:
”Dansa, måla, sjunga --- ja, vad ni vill. Frihet!” (Ernst Wigforss.)

Nej, det fungerar inte så. Jag skulle snarare säga att vi fått olika plats i pyramiden. För den blir genast begriplig och väldigt mycket mer fysisk och stenig om vi bara ser den som en klassisk klasspyramid. Låt oss komma ned på jorden igen:

Överst finns Den självförverkligade klassen, de som har och får och gör sig faraoniskt god förtjänst på andras arbete. De får uttrycka sig. De är bäst. (Källa: Enligt kulturens ankdamm, d.v.s. De Själva.)
I botten finns Den basala klassen, den som kämpar för husrum och sitt dagliga bröd. Självförverkligande? De kan väl på nåder få gå en kurs i krukmakeri på ABF? Sen är allting bra. (De skall naturligtvis aldrig bli fria krukmakare.)
I mitten finns Den bekräftade klassen, en medelklass av dem som tjänar så pass bra att de har råd med kärlek, vovve villa volvo och en plats i Samhället, och de kan få intala sig att de är lyckliga åtminstone tills de hamnar i medelåldern. (Dess funktion är i själva verket att ligga som en effektiv bromskloss mellan markplan och toppen och kanske bli på deltid fnoskig av detta, såsom en Tant Råbiff.)

Naturligtvis är varenda premiss för Maslows pyramid felaktig. Den första konsten på jorden skapades i grottor, av människor som högst osäkert hade mat för dagen och ständigt riskerade att bli mat för dagen. Och jag tror inte att de blev dominanta på grund av spjut och pilspetsar, de blev dominanta på grund av fantasin till att göra spjut, pilspetsar och lika viktigt sagor, målningar och sånger. En epok som nu är på väg mot sin ände, eftersom mänskligheten också småningom gått mot en allt ökande dumhet genom alla fördelar som hon skapt sig.

Jag har tidigare anmärkt att den stackars Självförverkligade klassen, genom den smetighet och tillgjordhet som krävs för att nå dit, ja, i detta klägg får allt mindre och mindre själ och Själv att förverkliga.
Man kan till och med fråga sig: Har vi fått det alltför bra för kreativitet? Och än värre, vart ska vi ta vägen när verkligheten kommer ikapp? Framför allt sättet som vi fick det bra på förskräcker. För Sveriges del handlar det om att våra socialingenjörer (som dyrkade Maslow) bekostat Den svenska modellen, vårt välstånd, vår förträfflighet och i slutändan vårt ego med rovdrift i samernas skogar och renarnas malmrika betesjord. Hemska saker kommer att hända när dessa resurser för samhällsdoping tar slut. Vi kommer inte längre att kunna predika evig tillväxt, subventionera Svenssons fabrik och bostadstillägg, hålla hela Potemkins Dockteater i rörelse.

Det är dags att avrunda detta kapitel innan det glider över i något annat. Man kunde till exempel fråga sig hur toppklägget reagerar när deras livmoder all inclusive försvinner. Och hur man bäst åstadkommer denna söta lilla katastrof. Eller hur det blir när hela samhället fördummats tillräckligt --- då sjunker vi med flaggan i topp (spoiler: det är inte topparna som blir blöta om fötterna först). Men ett par tre mysiga fakta upptäckte jag innan jag hann sätta punkt:

1) Maslows pyramid är inte ens Maslows. Den ska enligt uppgift ha kommit med i efterhand och sedan kopierats vilt av alla och hamnat i alla läroböcker, tillräckligt enfaldig för att bli vida spridd utan att bli ifrågasatt. Samma gäller ju den idén som sådan: Geometriskt dödsenkel men monumental. Så stor! Å lilla ja’ kan räkna alla kanterna! Så startar en epidemisk idéinfluensa.

2) Samma källa: Maslows antagande om hur människor fungerar publicerades uppenbarligen 1943, mitt under brinnande krig. Det är verkligen vid sådana tillfällen som mänskligheten trycker längst ned i behovspyramidens bunker, överlevnadsläge, fyrtiåtta timmar från kannibalypsen. Det är dock ett uruselt tillfälle att definiera mänsklighet på.

3) Även detta: Väl så dags på 70-talet hade Maslow, som inte bara fått dyrkande svenska socialingenjörer utan även saftiga kritiker efter sig modifierat modellen något. Man kanske inte behöver vänta till 102 års ålder med att uttrycka sig. Det kanske är en steglös pyramid. Den kanske är liiitet olika från person till person?
Och med dessa tillägg allteftersom sprickorna växte så blev klasspyramiden lika ful som fel, tänk utsidan full av ventilationsrör, AC, stuprör, dränering, extra elkablar för strömlösa argument, döljande trädsymboler framför allt på arkitektritningen (men sen gror de inte) ja, allt som i längden inte kan rädda ett fuskbygge. Men gud nåde den som säger något ont om vår fina pyramid! Lyssna inte på sfinxen.

När Tant Råbiff kom till makten

Den som till äventyrs inte har sett Robert Gustafsson i ”Nazisterna” måste omdelbart göra detta.

Det krävs ett mått av geni för att spela något så envist korkat. Hans tante Råbiff vägrar inse att nazisterna inte är något bra alternativ. Tant är så nära, så nära att begripa någonting! Men Råbiff trillar tillbaka hela tiden, på ett sätt som inte verkar helt friskt…

Sketchen är vad jag vet från år 2000. Sedan dess har mycket brunt vatten flutit under broarna. Vi har genomlidit presidenten Trump, vars enfald lyst till oss över pölen. Vi har nästan omedelbart därefter fått en filial av hans banjoarmé representerad i vår egen regering. De är i skrivande stund där men ändå inte, på ett sätt som jag tror är typisk för odlad dumhet. Tant begriper, men begriper ändå inte, och det med en intensitet som inte möjligen kan vara medfödd eller spelad (av någon mindre än Gustafsson då). Ofta rör det sig om människor som uppvisar intelligenta drag tills man närmar sig deras kärnfrågor, då den heliga enfalden slår till. Likt en ledarhund styr den bort husse och matte ifrån det obehagliga ifrågasättandet av vad åsikter de nu behöver ha. Så skönt! Det skålar vi för i dopamin, direkt från belöningscentrum. Och om husse och matte ofta belönas -- dopas -- för att vara tant Råbiff så borde tillståndet rimligen bli permanent.* Vi har nu odlat dumhet.

I fallet med Trump så har han i skrivande stund isolerats från konsekvenser av sina beslut av en följarskara råbiffar som försvårar naturliga konsekvenser av diverse brott, inklusive ett ganska taffligt försök till statskupp. Varje gång som han belönas för sin dumhet och anhängarna i hjorden skriar förnöjt så fylls den trumpska hjärnan till brädden med belöningshormoner, vilket förstärker beteendet. Och det även hos hans anhängare. För i sina små triumfer över vett och förnuft så ger han i sin tur bekräftelse åt sina små följare som inte heller vill ägna sig åt ovana tankerörelser. (Skål igen!)

Många har undrat hur en så stor mängd människor kan fås att tro på så kolossala dumheter som Trumpens rörelse spritt. Jag tror (liksom jag tror att det är Goebbels gamla recept) att de måste vara så: På vettigheter bygger man ingen religion. Anhängare måste vara insyltade, eller varför inte inkläggade, i mirakulösa orimligheter som ingen vettig människa kan låtsas gå med på utan självövervinnelse (eller odlad dumhet). Då ser man vem som får vara med och leka eller inte.

Tant Råbiff är en del av en lök. (Lök passar väl bra till råbiff?) Det är svårt att ropa ”Kejsaren är naken!” om kejsaren är omgiven av halvnakna och illa klädda i ett tätt antal lager som inte kan utmanas utan tårar. I sketchen är Tant maskinskriverska, anno 1932. Hon kan inbilla sig att nazisterna är vettiga på hur lösa grunder som helst, men om hon lika envist får för sig att skrivmaskinen på kontoret är en katt så är karriären slut. Då blir det inte AW på belöningscentrum. De som på heltid lever i sin lilla överbubbla har så fått de medlöpare som behövs för att kunna klibba sig kvar inne i sin skyddade atmosfär. Detta åtminstone tills hela samhället blivit ett fördummat lämmeltåg och alla hjärnor luktar härsken Råbiff.

---

fotnot: Dumhetens svenska partiledare heter när detta skrivs Åkesson, och uttrycker ett repetivt ”Ja’ veeeeet inte!” med samma frekvens som Tant Råbiff uttrycker sitt ”Jà du menar sååååå!”. Åkesson spelar verkligen inte, jag tror inte det. Inte heller är det så att han mentalt inkapabel att kunna veta: Han har odlat en permanent psykologisk oförmögenhet att veta det han inte vill veta. Den som bara vill undvika frågor ”har inte den minnesbilden”, ”inte blivit informerad” eller andra besvärade floskler, varierande men intelligenta, helt teoretiskt ändå sanna --- inte det stereotypa ryggmärgssvaret från den som odlat bort all tvekan, ett tvärsäkert svar som bekvämt sätts på och av, stimulus respons. Inte besvära husses hjärna.

Helt förövrigt undrar jag om man inte där kan ana samma stimulus-respons som i vår politiska debatt överhuvudtaget, och därmed något av dess lika hiskeliga ursprung: Se Den hemska Galtan.