Efter att jag ringt tusen samtal
och pratat med en knappt svenskspråkig uska
och fått numret till en infödd aktivitetsansvarig
(som förstod svenska så mycket eller så litet som hon ville)
och fått grönt ljus för att skicka vår demo via mail
och ringt ett bra tag senare för att fråga vad de tyckte
och ringt senare igen för att fråga om de bestämt sig nu
och,
och,
och,
och,
(och desarmerat tusen andra säljhinder och ursäkter
från somliga inaktiva eller aktivitetsovilliga aktivitetsansvariga)
...så stod duetten Vildhallon äntligen på vårdhemmets scen för att glädja pensionärerna.
Deras ögon lyste! (De som ännu hade minsta ljusglimt i sig.)
De var så tacksamma!
Och det var väl ett sådant där gyllene ögonblick för vilket man lever.
Vi öppnade alltid med Dan Andersson, "Jag har drömt..."
Och vi sjöng såsom utlovats Taube, Så länge skutan kan gå.
(Om du vill ha en spelning i vården så skall du i deras öron viska de magiska orden "Evert Taube". Taaaaube. Smäktande som en passadvind. Lycka till!)
Och så var det bärbara pianot mycket riktigt otympligt att bära, ibland var kära, trogna sångfågeln Cissi inte tillgänglig – till sist knappast alls, hon är den vettiga av oss och fann ett erkänt jobb – och tills dess var det dessutom alltid alla dessa
och, och, och, och
för att få nästa vårdspelning, utdragna och därför parallella tjat på mitt oändliga excelark som efter något år av
och, och, och, och
fick ögonen att tåras.
Duetten Vildhallon kan tyvärr inte längre vara lika verksam.
Men jag är fortfarande tacksam, så länge solen den glittrar på böljan den blå.
Och ett antal av de tacksamma åhörarna är säkert borta nu.
