Scenanvisning. Scenen med det konstnärliga uppvaknandet är mycket imponerande och kräver massor av statister. Det krävs mycket fjädrar och en bra, väldigt oblyg kör -- på himmelssidan. På scenens jordiska sida så behöver vi ett trist inrett seminarierum och någon som spelar den eminenta Fredrika Spindler, som såsom bara experter kan trasslade ut Spinozas Etiken för oss filosofistudenter (ett par dussin).
Det var absolut nödvändigt, vill jag lova. Ge tusen kattungar tusen garnnystan och obegränsat med tid så får du en härva av samma svårighetsgrad: Boken består av paragrafer, lemman, korollarier, bevis, axiom och tusen fler garnfärger och de hänvisar alla till varandra. Men mitt i detta sammelsurium så finns det en himmelsk kakofoni. Han trodde att Gud finns i allting, herr Spinoza. Och en särskilt viktig ton som jag hörde över de andra var begreppet conatus, och det ska ungefär betyda Strävan:
I varje människa finns något gudomligt som växer
som vill gro och blomma ut!
Så bliv den du är!
Nu behöver vi fönster till seminarierummet: Måla en fantastisk solnedgång i vintern utanför, Södertörn flammar i cinnoberrött, guld och en massa annat (det är dyrt, men spara inte på guldet!) såsom fransk ultramarin, indigo och faktiskt några stråk av smaragdgrönt. Osv. Här kommer nu hela änglakören som skriar för full hals:
”Bliiiv den du är! Conatus, conatus!”
”Så i helvete heller! Jag fick canvas och färg och penslar av min kusin gitarristen i fjol och de ligger gömda i källaren och ni vet fanimej varför. Detta samhälle Vill Inte Ha konstnärer. Det vill ha ingenjörer som farfar eller direktörer som morfar eller åtminstone självförsörjare ---"
”Du har bara ett liv, eeeett liv…”
(Dånande basuner, lyriska lyror, maniska violiner.)
”Sjas, jävla fjäderfän! Tyst!”
Inte höll de tyst. Conatus, conatus. Det är orättvist av mig att skylla allt på Spinoza när Nietzsche, som vanligt skadeglad, redan gjort en hel del av förförstörelsearbetet. Utan att gå in på filosofin så stod det nu klart att jag var dömd, oåterkalleligen dömd att bli mer paria än jag redan var. Och konstnär. Man har bara ett liv. Och, i vissa sorgliga fall, skyldigheten att förstöra det på vackraste vis.
