Jag trodde inte på det.
Det märktes att servitören inte heller trodde på det.
Naturligtvis var jag tvungen att nödtorftigast låtsas tro på det och tacka för mig.
Naturligtvis var det detta som servitören räknat med.
Detta var nu många år sedan, och jag har knappast tänkt på händelsen sen dess. Jag minns inte ens om det var första eller andra gången jag hade utställning på Torpet! Var det två gånger? Efter ett par dussin vernissager på diverse ställen så tappar man räkningen. Nej, detta dyker förmodligen upp i minnet för att jag skriver mina minnen nu och allmänt låter huvudet kretsa kring ämnena makt och dess missbruk, något som jag i det stora så väl som detta minsta sett så mycket av. Jag satt vid pianot och försökte höra hur mycket jag kom ihåg av Scott Joplins The Easy Winners, och huvudet som varit på annat håll kom tillbaka med detta i näbben, ett av alla dessa minnen som jag inte vill ha.
I det stora som i det lilla så är det så maktmissbruk ser ut. As above, so below. En ”trasig” espressomaskin har verkligen ingen betydelse. Men när nästan hela världen i espressofart skaffar sig lika välbryggda ursäkter när jag knackar dörr och ber att få överleva så ledsnar jag.
Hela världen är trasig.
Jag är trasig.
Jag tror inte att jag klarar av att öva mer piano idag. Men jag kommer att lämna denna värld med lättare sinne, så som man gärna lämnar en ogin fuskitalienare i Alvik.
