Ett tag gjorde jag hemsidor. Programmerade i ren HTML, som jag sett till att lära mig eftersom jag behövde en egen sida men inte hade råd med någon som gjorde den åt mig. Sedan blev det så att jag även gjorde sidor åt andra – ja, de är borta nu. Efter ett par år så ville man ha internetbutiker och annat krångligt. Och kunna ändra i sina sidor själva. Till sist kom Facebook och annat och tog ändå över allt det där, och om någon skulle säga nu att de behöver en hemsida så säger jag till dem att det behöver de inte alls. Jag har inte heller min kvar. Jag är representerad på diverse ställen, till alls ingen nytta, precis som alla andra.
Det är demokratiskt nu. Alla får trängas på Nätets Centralstation, alla får varsin trumpet att höras med. Inga demokratiska metoder kan hjälpa dig att höras i hemska larmande.
