Idag tvinnar jag två trådar från Södertörn i mitt liv. Första tråden är en begynnande insikt, den andra handlar om hur jag blev illustratör -- och cyniker -- d.v.s. hur jag insåg att här i livet så får man inte följa reglerna. De är som regel gjorda för att gynna andra men inte en själv.
(Utanför blivande Moas båge)
Någon: ”Och varför läser du filosofi?”
Jag: ”Jag liksom gömmer mig här för att jag inte kan bli det jag vill bli.”
Samme Någon: ”Det där är ju mitt liv!”
Och sannerligen, filosofin på Södertörn var sprängfylld av dansare, dramatiker, konstnärer, poeter, skribenter… Ungefär en i varje kull gick det så småningom riktigt bra för. Andra har försvunnit bara…
Varför går det bra för somliga men inte för andra? Jag fick anledning att fundera på det redan på kårtidningen.
Scenanvisning. Virtuell tidningsredaktion som tjafsar på varsitt håll framför mestadels lånade skärmar. Det är tidigt 2000-tal och smartphones hör framtiden till. Här hörs inga änglar men väl en klagokör av telefonmodem någonstans i bakgrunden.
Jag kom till Södertörn i deras allra första vilda år och till en början var kårtidningen en ganska oregerlig sak. Det fanns några solar i mitten som gjorde allt det roliga. Resten av redaktion var ett moln av satelliter som liksom fanns till hands och jag var en allt mer ofrivillig måne, inget ljus på mig. Jag kom liksom aldrig med. Det fanns alltid någon ursäkt.
Till sist tröttnade jag och ”råkade” skicka min lilla bild till hela redaktionen om hur många små kringkretsande himlasjälar som helst. Mitt senaste, vad tycks? Och tänka sig, hela stjärnsystemet minus mittsolarna själva tyckte att mitt bidrag var bra! (Jag kan inte ens komma ihåg vad det var.) Och efter detta oväntade utbrott av demokrati blev de helt enkelt tvungna att publicera mig:
”Ja, bilden var bra… men nästa gång behöver du väl inte skicka till alla?”
”Hoppsan, gick den till alla? Ojdå!”
Jag hoppas att jag inte spelade över.
Omsättningen i studentföreningarna var snabb. Folk kom, läste sina kurser och gick. Men mitt liv var betydligt rörigare, jag läste några poäng i taget, och snart var resten av folket på SODA utbytt – nu en redig, trevlig, riktig redaktion, som sig bör välvattnad plantskola för framtida journalister. Men jag var kvar, ett fast inslag, en riktig veteran. Och en av vännerna på redaktionen fick snart in en artikelserie på fina Upsala Nya Tidning, och såg till att jag fick illustrera den. Häpp!
Det hade jag inte fått annars, det fungerar tyvärr så. Och än idag reser sig höga murar om jag inte känner rätt person i rätt ögonblick. Sedan ett par decennier tillbaka har jag ändå kunnat kalla mig för illustratör: Affischer, förstasidor till tidskrifter, bokomslag, skivomslag, webbgrafik, animerade musikvideos, loggor på kartonger... och det finns en barnbok på väg att födas. Tänka sig, jag har gjort allt detta, och det började med en liten kupp.
Följ inte reglerna, för då förlorar du.
