En godkänd musikmänniskas godkända CV skulle inte innehålla informell utbildning, oavsett hur värdefull. Den skulle innehålla Kgl. Musikhögskolan eller Södra latins musikklasser, om mina öron hade velat gå där. Den skulle inte innehålla en djupt men oftast väldigt informellt musikalisk familj eller gatuspelningar i Gamla stan som, i det mest patetiska fallet, gav en euro och tio isländska krónur. (Dessutom var pianot tungt.) Jag är rädd att CV:t inte ens skulle innehålla Gretchen.
Det riktiga namnet har jag glömt. Mor vet, men jag orkar inte fråga…
Nåväl: ”Gretchen” skulle lära mig spela elorgel för att familjen hade en elorgel, och då är det roligt att kunna spela på den. Säkert utvecklande och bra, nein? Det hela gick via kommunala musikskolan på något sätt. Hanschen klein, Däruppe på berget, Swanee River och annat allmängods började långsamt låta bättre och bättre. Men lille Joakim vantrivdes. Han var inte stor nog att nå ned till pedalerna, gamla fröken blev så arg när tio små fingrar spelade fel eller fritt – Nein, nein, nein! – ropade hon, för hon var tyska.
(”Jag undrar vad hon gjorde under kriget?”, undrade lille Joakim.)
Den unge organisten lärde sig avsky fast takt också, för den hölls genom att frökens klacksko slog hårt och preussiskt i den övergivna aulan så att väggarna ekade.
Annars tyckte gamla fröken tyckte så mycket om lille Joakim. Och i mellanakterna ville hon så gärna kramas, för hon hade inga egna barnbarn. Det sistnämnda var kanske hemskast av alltihop… Lyckligtvis blev organistutbildningen inte alltför grundlig eller långvarig. Ändå – jag ska vara rättvis nu. Det fanns en fördel med denna musikaliska grundning, via orgel istället för piano. Mitt ibland alla fasor, detta bangande, den konstanta skräcken vid tangenterna och allt annat hemskt och underligt och kladdigt… så blev jag aldrig, aldrig någonsin tvungen att spela Für Elise.
På något sätt är musikvärlden litet, bara litet rättvisare än konstvärlden. Man kan inte tejpa fast en banan på ett notpapper och kalla det för musik.* Och kan du spela så kan du. Jag bevisade mig redan på skolfestivaler och skolavslutningar. Senare hade jag en varieté och litet annat ihop med några vänner (så mycket som det då redan röriga livet på Södertörn m.m. tillät) vilket ledde till solospelningar, andra samarbeten och vårdspelningar. Ach ja.
----------fotnot:
*Alla känner inte till människan som tejpade upp en banan på en fin gallerivägg och fick några miljoner eller vad det nu var för den. Eller konstnären som gick dit och åt upp bananen och kallade även detta för konst. Så övermogen är konstvärlden. Den drar fruktflugor till sig.
Foto (c) Wikipedia.
