En flipperkula slås av flipprar, kastas utför ramper, slukas av fallgropar, skjuts ut igen och studsas våldsamt mellan runda poängmojor, det piper och blinkar och gör inte ont för kulan som är gjord av stål och inte känner någonting.
På mig gjorde det ont.
Jag var nära väggen.
Jag hade försökt hitta någon som kunde hjälpa mig att lägga ned firman säkert, eller hjälpa mig framåt, jag stångade mig blodig mot agenturer och bildbyråer och kom ingen vart. Telefonsamtal och mail och flera telefonsamtal…
Och, och, och.
Arbetsförmedlingen i Vällingby skickade mig till AF Kultur som skickade mig tillbaka till Vällingby som skickade mig till läkare som absolut inget förstod om alla dessa Och.
(Socialen, självmordstankar, diakon, och så flipper några varv till och psykologer, sjukskrivning --- ingen ersättning.)*
Jag blev mer utbränd som kula i det flipperspelet än jag redan var.
Och efter och, och, och i ett antal månader gav jag upp. Jag hade inget val. Jag var inte gjord av stål.
Och fortsatte ringa, tjata, söka uppdrag, flippras mot nästa blinkande hinder, högljudda studs, nästa diskreta vägg.
*Nota bene: Åren innan, när det gick bra för mig, så betalade jag en hel del skatt -- i alla fall vägt mot det som jag fick in. Men nu, när det gått illa ett tag, vad fick jag från Samhället? Frikort till flipperspelet, i längden ingenting. Det var väl något sånthär som jag varit rädd för redan från början.
