Så hände det sig att fältpräst Otto Katz skickade ut sin kalfaktor, den tappre soldaten Švejk, för att i första bästa butik införskaffa helig olja, välsignad av biskopen, för detta saknades och behövdes snart till nästa mässa. Och så marscherade den tappre soldaten Švejk ut på shopping i Prag.
I somliga butiker skrattade man ut honom, i andra gömde man sig under disken. Men den tappre soldaten gav sig inte, och äntligen, i en mindre nogräknad färgaffär, sa man helt enkelt
”Ge honom tio deka linolja nummer tre, herr Tauchen!”
och ignorerade effektivt och affärsmässigt alla andliga skrupler. Mässan kunde börja.
Jag har känt mig som Švejk, men mötte aldrig någon butiksassistent Tauchen. Det närmaste jag kom var en sällsynt god och ärlig människa som jag enligt alla regler aldrig skulle ha fått träffa.
Att sälja in en bok kan vara lika svårt som att hitta en butik med helig olja, välsignad av biskopen (bör stå mellan olivolja extra vergine och rapsolja).
Detta även om det är en deckare.
Än värre om den är samhällskritisk, här i Landet Locket På.
Och vad inget svenskt förlag ville ha i början av 2000-talet var en ny Salman Rushdie på halsen, och då hörde ändå blodbad som det på Charlie Hebdo till framtiden.
Mitt manus började ta form när Pela mördades, bli klart när Fadime mördades och den uppenbara förebilden var dessvärre Satansverserna, boken som ayatollorna i Iran ville ha ihjäl stackars Rushdie för. Liksom i ”verserna” for vi mellan himmel och jord med en ärkeängels hastighet:
• Vi fick i min uppgörelse se --- bland mycket annat --- hur min patriarkala svärfamilj plågade min fästmö tills den psykiska sjukdomen var ett faktum, obotlig med paranoida tankar, självdestruktiva röster och våldsamma utbrott. Hon kunde i princip ha gått under hon med. Badkarsdrunkning, balkongflygning, varsitt pistolskott eller nu självmord, vari består skillnaden för den som är död? (Skulle jag ha kallat det för hederssjälvmord? En väsentlig del av henne dog iallafall.)
• Vi fick möta profeten som familjen fick för sig att skylla på, sedd i dunklast tänkbara grottljus.*
• Vi fick även se jugoslaviska kriget som de flytt ifrån, se cirkusen kring den elfte september när vi ändå höll på och till sist men inte minst så fick vi
• skåda svenskarnas totala beröringsskräck beträffande hedersvåld etc. --- också en sorgesam cirkus med apologeter, medlöpare, likgiltighet och ren desinformation…
…och om jag även hade läst min bok ordentligt så hade den klart och tydligt talat om för mig att de svenska förläggarna hellre skulle gömma sig under bordet eller i en manushög än att låtsas om att min giftiga lunta existerade.
Eller kanske att de skrattade ut mig bakom sina blanka nejbrev. Jag nämner inte vilket förlag som sade att min berättelse stred mot deras ”policy”.
(De vägrade bestämt att förklara hur, eller vad denna policy överhuvudtaget bestod i.)
Nästa ställe var inte mindre Kafka. För det första, sade de högdraget, så hade de inte läst mitt manus. För det andra så tyckte de Inte Om Det.
Och så vidare. Mellan varje refus med nya, alltmer fantastiska ursäkter så skrev jag om det stackars manuset, som likt isländsk surhaj jäste och bara blev oätligare. Ja, jag ledsnade! Enligt en skrivande vän så finns något slags Sjuförlagskris: Det sjunde nejet gör nånting otäckt med en. Så en vacker dag stod jag där på Gamla Brogatan och mindes min egen devis, ”Följ inte reglerna för då förlorar du”.
Enligt reglerna så skulle jag inte alls stå där. Jag skulle snällt skicka in min sjunde version av manuset och sen sitta hemma och vänta på nästa förolämpning från någon utan namn och ansikte. Jag skulle inte vänta på Gamla Brogatan tills klockan närmade sig fem och uppmärksamheten närmade sig noll eftersom de flesta bara vill hem då. Reglerna innebar också att dendär porten som leder till förlaget och div. olika fina kontor, den som öppnas och stängs hela tiden, som om den hade andnöd, absolut inte skulle smitas in i --- så nu smiter vi in!
…Uppför den gamla stentrappan. Se officiell ut! Designbyråfolket, förlagsfolket och advokatbyråfolket kan få tro att jag hör till något av De Andra kontoren…
Fram tills nu! Och har vi inte tur som tokiga? Titta, även förlagsdörren hyperventilerar. In!!
Dörren ledde inte till någon ifrågasättande reception utan direkt till en ljus men smal korridor i det gamla huset, det var trångt och småkaotiskt på förlaget och övervakningen var för närvarande noll. Så mitt allmänna regelbrott upphöjdes till grovt brott mot oskriven lag när jag tittade in i ett litet pappersfyllt rum närmast ingången, där det satt en hypertrevlig lektör. Knack, knack på den öppna dörren. Jag förklarade, stammande, mitt dilemma med texten som ingen verkade våga ta i. Kunde hon inte vara så snäll och läsa det, och ge mig något slags mänskligt svar?
Det kunde hon visst, trevliga människan.
”Lägg den därborta.”
Upprättelse kan komma i mångahanda former. Till och med de mest nedslående besked kan verka befriande, särskilt om man som jag vid detta laget bara ville höra ett sant ord, d.v.s. ord från någon ärlig som träffat mig på riktigt och sett mig i ögonen.
Och sådan bekräftelse fick jag.
Det kom ett brev.
Hon tackade för läsningen, hon fann berättelsen intressant. Som enkel lektör skulle hon dock aldrig, aldrig våga ta upp mitt politiskt pyrande manus på nästa möte. Så nu hade jag svart på vitt om dess omöjlighet.
Det har gått ett par decennier, snart mera. Andra har fått börja prata och skriva så smått, i den mån omvärlden med sitt Locket På nu bryr sig. Och jag har skuttat vidare till nästa omöjliga hinder här i livet, och nästa, och… Det är inte säkert att jag fortfarande skuttar när någon eventuellt läser detta. Var kan man köpa helig olja, välsignad av biskopen?
Ps. Ett par veckor efter att jag skrev allt ovanstående har någon till sist, efter alla år, faktiskt stuckit kniven i stackars Rushdie. Så nu får vi se hur det går på förlag och medier med nästa som vill berätta om hedersvåld. Den lilla ryggrad de fått, är den borta igen?
----------fotnot:
*Underliga tankar och syner kan uppstå om man råkar slå huvudet väldigt hårt i en stalaktit.
