Fem grundförutsättningar för seriöst konstnärligt skapande

1. Att redan hata människor
Då slipper du att lära dig denna konst med tiden, medan du utsatts för ett avund och förakt som är inkörsporten till att folk även mördar dig ekonomiskt. Därav följer

2. Att ha obegränsad ekonomi
Mänskligheten (se ovan) är ganska omfattande, och kräver ganska mycket dra-åt-helvete-pengar. Finns inte obegränsade medel, se 4. eller 5.

3. Ha inga andra intressen
Att stå ut med allt detta är svårt nog. Var fanatiker, monoman. Du får inte tänka på något annat än konst, med nedanstående undantag:

4. Var sociopat
Om du kan sälja, så ha inga hämningar. Tjata på världen tills väderkvarnarna rämnar. --- Obs.! Detta är inget som "alla kan lära sig", de som säger så sysslar med bedrägeriets konstform. De speciella personer som redan besitter denna praktiska form av odräglighet är lyckligtvis födda sådana.

5. Var suicidal

Du måste acceptera att ditt liv är kört för att kunna skapa lycklig under dina få återstående dagar. Välj den metod för frånfället som passar dig, och som har bra statistik för sig. Eftervärlden klarar sig själv. Det kommer att vara dig likgiltigt om de äckliga skålar för den van Gogh-lika förmögenhet som du aldrig får se eller om den glömmer dig, för det får du också göra.
Frid.

Klägg

Jag har återupptäckt en gammal intervju med Håkan Juholt (han som inte blev statsminister) där han beskriver ett klägg av vänskapligt klibbiga politiker, journalister, PR-folk som alla (”i synnerhet i Stockholm”)* känner varandra och umgås i en varm och därmed genomruttet korrumperad gegga.

De gnabbas ibland litet för syns skull, men i grund och botten är det en och samma slemsump med utbyte av tjänster och gentjänster bland invigda insmetade.

Jag hör intervjun igen, åtskilliga år senare. Ett decennium, ett besvärligt ett. Och slås omedelbart av hur lik denna politiska situation är gentemot den kulturella som jag tampats med --- det är delvis samma aktörer som ingår. Journalister som hjälper fram sina favoriter. Institutioner som erbjuder bakdörrar åt de sina. Och överallt detta Vem Känner Vem. Att uppvisa något slags oberoende begåvning i ett sådant land är således ungefär som att tränga sig före i kön.

En gång hade jag ett litet band. (Eller snarare hade det mig.) Och jag blev ihop med någon då, en på gott och ont ganska vanlig bohem utan större inflytande här i världen. Bandet höll i ett år. (Jag och bohemen likaså.) Nu kan jag plötsligt inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om denna någon hade varit välpublicerad skribent, producent eller på andra vis puffat det bandet uppåt. Det är förståss lönlöst att tänka så och det går inte att backa bandet (pun intended?) men vi är dömda att tänka.

Ja, inte alla. Hos Nietzsche (trots allt ännu min favoritgalning) förekommer ett begrepp som nu bubblar upp till kläggets yta: Ressentiment. Väldigt kort används det för att beskriva ”slavmoral”:
Medan den starka självständiga människan säger Ja till sig själv, finner styrkan i detta Ja, så behöver många som i sig själva inte kommit någon vart här i livet klägga ihop sig och säga Nej till De Andra för att må bra --- här föds rasismen, klasshatet, allt som är grupp och Jante och futtigt.

Men de ”lyckade” kläggmänniskorna då, de har det väl varmare och mysigare där i sitt ljumma träsk? Kan de säga Ja till sig själva, tänka och vara någon i sig själva? Det är dessvärre det sista som de kan. Myshörnan är fortfarande ett fängelse, för deras enda sätt att existera på är i ett klibbigt nätverk av kontakter.
”Du tänker på mig, alltså finns jag till.”**
Att vara någon i sig själv är illojalt mot de andra. I klibbverket ska alla behöva varandra, vara beroende av varandra och alls vara på grund av varandra --- det är ett slags terrorbalans som inte får störas. Alla ska ängsligt veta sin plats, ha kommit dit och dit på grund av den och den och i ögonvrån ska alla andra veta om det. Om du är för duktig, för självständig, så måste du därför uteslutas.

Det finns ett hat inne i sagda varma gemenskap, ett iskallt, som håller det hela ihop. Deras Ja till varandra är en väldigt villkorad kärlek. Om de kan ignorera De Andra och slipper hata utåt så är det bara för att de har sig själva att säga Nej till, hata det individuella i sig själva. Det låter förvisso inte roligt, men jag misstänker att de är beroende även om det är ett nedåttjack och dör om de inte får det. (Och varifrån skulle de annars få sina uppdrag, detta innegäng? De är således lika ekonomiskt beroende; ”Socialt skuldsatta”, om man så vill.)

Jag nämnde tänkande: Ett sätt att stå ut i denna sörja är att odla sin dumhet. Tralla med i poprefrängen, bli sådär lagom hjärndöd. Och lyckas du inte så är du ändå tvungen att låtsas, till punkten då ingen längre vet om dumheten är äkta eller spelad. Ej ens du själv.

Bandet som jag spelade i var ett mycket speciellt litet band. Det var jag som råkade grunda det genom en dubbelbokning, men det var sitt alldeles eget, en kosmiskt vibrerande såpbubbla av sköraste demokrati. Det började med covers men gick snart över på 100% eget och mycket spretigt material (lätt med fyra singer/songwriters ombord) i popvisbluesproggens okända land. Bubblan var vacker tills den sprack. --- Tänk nu igen, om sagda flickvän hade kunnat blåsa oss större: Vi hade stigit till väders, till berömmelse och kanske tillochmed till en hygglig inkomst. Hade bandet fått fortsätta vara speciellt i denna kläggiga värld? Hade vi fördummats eller vantrivts? Och ännu tveksammare, hade klägget låtit någon få missbruka sin ställning genom att släppa fram något så oträskigt genuint? Det kan man starkt betvivla.

”Sånt kan man fundera på”, som pigan Lina sjöng. I synnerhet framåt småtimmarna, istället för sömn. Medan jag håller för näsan och försöker andas i träsket, andetag efter trötta andetag, på färd mot nästa morgon i en värld styrd av klägg.

---

*Partiledaren som klev ut ut kylan finns tillgänglig på SvT Play tills den 2 juni 2023.

**En till liten fotnot:
Det är verkligen grymt att Descartes skulle dö i just det kalla land där ett Jag inte kan finnas till om jaget tänker. Och dessvärre tänkte även hans unga lärjunge, och insåg att det därför var bättre att abdikera och finnas till på annan ort. Nu tänker ni kanske: Världen var väl inte mindre kläggig och orättvis på 1600-talet? --- Såklart att den var orättvis! Monumentalt, vansinnigt orättvis. Men den var inte Oärlig. Den och den hade makten, den och den måste man buga för och smickra. Hög och Låg var instiftade av Gud, och allt skedde Öppet. Först iochmed upplysningen och ateismen började man behöva skylla på ”meritokrati” och låtsas och smussla. Först då blev klägget riktigt äckligt.

Statens Begåvade Barn

…som jag förkortar SBB, är den röda tråden i min offerkofta. Om jag tvingas att välja en anledning till att saker inte gått mig väl här i livet så finns den här. De finns överallt.

I Sverige är det viktigare att ha Storebrors papper på att du kan något halvtaskigt än att faktiskt ha någon egentlig begåvning fäst på eget ark. Piiiiip! Där kläcks de, dunungarna, från Konstfack, Kgl. Musikhögskolan eller vad det nu är med diplom i hand. Och där vinglar de förbi mig i kön (som för somliga av oss aldrig tar slut) och får omedelbart flygtillstånd.

Att kontakter är allt visste jag ju redan sen äventyren i tidningsvärlden. Men det som verkligen gjorde mig uppmärksam på fenomenet SBB var Konstfack.

Jag sökte in en gång. På den tiden fanns denna alltför betydande institution ganska långt ut på Valhallavägen, nära Gärdet, i betydligt mindre lokaler. Så när jag lämnat in mina söta små tavlor (det var bara att gå in) gick jag upp till övervåningen och såg förstaårselevernas utställning. Det var inte söta små tavlor som Konstfack ville ha. Det var rätt uppkäftiga åsikt, en särskild ton som jag inte kan sjunga. Kanske var detta ändå den första smällen på min väg till att bli surrealist och något slags anti-högervänster-anarkist, det vill säga mycket argare och radikalare än de någonsin kommer att bli.

Ett uns av tacksamhet innan jag fortsätter. Den riktas till Lasse Åberg som i sin jubileumsintervju rakt erkände att det var tack vare Konstfack och kontakterna där som han fick göra allt det roliga som han så småningom blev känd för. Åberg är grafiker och har aldrig kallat sig något annat, och inför sådan ödmjukhet kan man inte bli arg. Dock: Om han inte hade haft draghjälp från Konstfack eller likvärdig äggkläckningsmaskin så hade han inte fått göra TV, inte sälja många grafikblad, inga böcker, ingen film. Stig-Helmer hade aldrig fått finnas till.

I musikens vackra värld så spelas Konstfacks roll av Kgl. Musikhögskolan, dit Statens Begåvade Barn lämpligen skuttiskuttar via Södra latins musikgymnasium. Piip. Men kan du spela så kan du spela. Det finns fortfarande något slags allmän idé om vad som kan låta passabelt och vad som faktiskt låter direkt illa. Så åtminstone på lägre nivå slipper vi samma kretslopp som i bildkonsten, där rent nonsens haussas upp till miljonvärden med inflytelserika vänners hjälp. Däremot är armbågarna hårdare bland musikerna själva. Det finns många som ytterst ogärna släpper in någon straxt ”nedifrån” till sina spelningar och spår. Jag har ofta sett dålig självkänsla bland heltidsmusiker leda till förakt för halvtidsmusiker, som i sin tur biter dem som simmar ännu längre bort från brödsmulorna.
Samma beteende kan observeras bland änder.
Det skulle inte förvåna mig om vissa musiker som det gått riktigt bra för uppvisar samma beteende mot dem som nätt och jämt lyckas. Dock har jag inte samma kontakter där så jag är lyckligt ovetande...
Jag skulle inte heller bli förvånad om de och vissa recensenter, arrangörer och annat innanförfolk med ekonomiskt intresse känner varandra litet alltför bra på de pengatäta nivåerna. Och liksom inom andra kulturformer – ankdammar – vässar varandras näbbar. Kvack.

Jag mötte musikens Begåvade Barn ett antal år före pandemin, på den tiden då det förekom spelningar på äldreboenden. Jag har tidigare berättat vilket evigt mailande och ringande det var för att få dessa spelningar, en röra med uskor som inte förstod och svårflörtade, till nya programpunkter ovilliga aktivitetsansvariga. Jag hade ett stort och plågsamt excelark för att hålla reda på alla segslitna och därför parallella förhandlingar. Från första ringning till spelning kunde det ta några månader – om inte vårdplatsen var kommunal, hörde till landsstinget eller var statlig på något annat outgrundligt sätt. Då markerades detta fält med grått.
Grått betydde: Inte en jävla chans.
Grått betydde, att personalen omedelbart frågade om vår duett tillhörde ”Musik i vården”. Denna lista, som uteslutande bestod av Statens Begåvade Barn, var nämligen gratis för statens hem och sjukhus att beställa musik ifrån, medan jag ju var tvungen att ta betalt för mig och min kära sångfågel Cissi. Efter ett litet tag tog jag bort allt på listan som var på förhand dömt till grått, och fick uppsöka privata vårdhem med mycket sämre villkor. Där fick vi konkurrera med dragspelare som spelade gratis och snart skulle hamna på vårdhemmet själva, jazzorkestrar som kände de intagna och så vidare. Det gick ett par år av ständigt tjat och otaliga parallella förhandlingar för att få spela då och då. Sen kollapsade pianisten framför ett oändligt ark som fått alla möjliga omöjliga färger, inklusive grått. I utskriftsformat hade det täckt ett köksbord för fyra med lätthet.
Jag kanske grät.
Jag kanske förbannade Statens Begåvade Barn.
Men från psykiska sammanbrott minns man inte alltid så mycket.

Jag ska repa upp ett tredje varv rödtråd i offerkoftan innan jag ger mig.
Tack vare min vilsegång på Södertörn och min djupt försenade examen så blev jag trots allt väldigt hemmastadd i uppsatsskrivandets svåra värld, ja, i hela den akademiska undervegetationen. Så när någon många år senare behövde hjälp att avsluta den kandidatuppsats som hon kämpat med i tio långa år så råkade jag finnas där. Att se en student försöka själv i det läget är som att se någon gå ner i ett träsk:
Ju mera de försöker, desto djupare sjunker de. Alla meningar och stycken som den trötte försöker rätta till grötar ihop sig till allt uppslukande kvicksand – och då ska vi inte tala om disposition överhuvudtaget. Allt detta kände jag litet för väl till. Men efter ett par stolpskott hade jag själv haft världens bästa handledare, professor Johansson, som på djupet lärt mig det akademiska skrivandets konst. Och nu kunde jag ge vidare. Så en lycklig och äntligen godkänd student rekommenderade mig snart för nästa, som lika glatt föreslog mig för nästa…
…här någon med skrivkramp,
…och där någon på väg mot utbrändhet som bara måste ta sin examen likförbaskat. Livet bryr sig inte, väntar inte.
…Eller där, någon med pennalistisk och luddig handledare – ännu en såndär som hackar på andra för att dölja att de knappt vet vad de själva gör och inte kan se fram emot någon befordran de närmaste tjugo åren. (Det förekom även att jag kunde misstänka rasism från ett par handledares sida.)

Jag har haft ett dussintal sådana uppdrag, mestadels inom sociologi. Det var så det började. Medicin-, lärarstudenter och andra har förekommit, jag har kunnat hjälpa de allra flesta. Men hur som helst har jag tvingats hjälpa dem alla inofficiellt, när jag haft sådan tur att uppdrag råkat i min väg. För titta, här ska ni få se SBB nummer tre:

En vinter fick jag för mig att sätta upp små lappar för min uppsatsräddande verksamhet. Den är fullständigt laglig såtillvida att jag hjälper till med språk och akribi, forska och tänka får studenten göra själv och jag kommer alltid in på rätt sent för att inte säga grovt försenat stadium. Jag var på Universitetet, Teknis, Arkitekturhögskolan, Kungliga musiken – till och med Cirkushögskolan fick en lapp, de fanns på vägen.

Och så kom jag till Södertörn, jämförelsevis avsides, men detta var ju liksom mitt gamla hem? Och just här, på mitt alma mater, mötte jag ännu ett av Statens Begåvade Barn.

Det Begåvade Barnet ville inte samarbeta.
Tuppkycklingen ville faktiskt inte ens se mina lappar på sitt revir. Finns det inte handledare, språkstunder på biblioteket? Han antydde faktiskt att jag hjälpte studenterna att fuska.
Nu har jag som regel ett ganska långsamt temperament. Så jag lämnade det statliga Barnet att kvida för sig själv i studentkårens rede. Och sa inte till honom…
…att om det vore bättre kvalitet på somliga handledare
...och om det vore tillräckligt med en liten stund med trötta faddrar på bibliotek, i synnerhet för nysvenska studenter
…som redan pluggar heltid och måste jobba heltid och inte har en livstid av både medveten och undermedveten svenska att gräva i, och så vidare,
och så vidare,
…så skulle jag inte ha varit så väl anlitad redan. Så detta var något som jag lika gärna kunde ha fått försörja mig heltid på. Men jag fick inte synas, det blev ingen försörjning, och från mig ingen arg och meningslös föreläsning för ännu en idiot. Jag gick därifrån, lätt pyrande, hindrad i mitt liv av ännu ett pipande exemplar SBB.

(Om han ramlar ur boet och bryter vingarna idag så får han kanske hjälp av Selam, en charmerande själ som i viss liten mån är sjuksköterska idag tack vare mig.)

Detta blev längre än jag ville. Men jag är inte ensam. Andra har också hört ynken från dessa kycklingar, inklusive en (anonym) författarvän som misstänker att det finns något slags äggkläckningsmaskin för våra söta små även i författarvärlden: De Begåvade Barn som blir publicerade har allt som ofta gått någonstans och lärt sig skriva som man ska skriva för att bli antagen på Biskops-Arnö. Från örnnästen som detta, tillsammans med en liten armé av lektörer och redaktörer och andra ruggugglor, så bestäms sedan med näbbar och klor vad som kan skrivas, vilka som kommer fram, syns och råkar bli satsade på… Det påminner inte så litet om antagningsprocessen i Hollywood – när en idé överlevt alla förståsigpåare och corporate häxdoktorer så är den inte längre ett skvatt originell men mer än lovligt kommersiell. Tystnad, tagning! Nu blir det formationsflygning.

Jag ska avrunda, börja på en ny tråd. Det är ytterligt lätt att bli paranoid, belägrad som man är av denna i systemet ingrodda vägran till något slags verklig meritokrati, av SBB på alla kraxande kanter. Och rasande på hyckleriet: Ibland verkar det som om svenskarna tror sådär extra mycket på meritokrati, eller demokrati, jämlikhet, transparens och allt gott och sött, bara för att slippa utöva dessa sakrament. Man får trösta sig med att systemet är litet för perfekt för att en hop nykläckta statsbarn ska ha organiserat något sådant alldeles själva:
”Man ska aldrig utgå ifrån elakhet när vanlig enkel dumhet räcker som förklaring”.
Varför evolutionen har gynnat dumhet och varelser som vinglar runt i flock är dock en annan historia.

Hemsidor

En kort tråd ur Offerkofta, CV:t som noterar grandiosa nederlag där andra nämner sina "framgångar".

---

Ett tag gjorde jag hemsidor. Programmerade i ren HTML, som jag sett till att lära mig eftersom jag behövde en egen sida men inte hade råd med någon som gjorde den åt mig. Sedan blev det så att jag även gjorde sidor åt andra – ja, de är borta nu. Efter ett par år så ville man ha internetbutiker och annat krångligt. Och kunna ändra i sina sidor själva. Till sist kom Facebook och annat och tog ändå över allt det där, och om någon skulle säga nu att de behöver en hemsida så säger jag till dem att det behöver de inte alls. Jag har inte heller min kvar. Jag är representerad på diverse ställen, till alls ingen nytta, precis som alla andra.

Det är demokratiskt nu. Alla får trängas på Nätets Centralstation, alla får varsin trumpet att höras med. Inga demokratiska metoder kan hjälpa dig att höras i hemska larmande.

En snabb kopp korruption

En gång hade jag utställning vid Alvikstorpet, en senvinter i ett synnerligen ouppvärmt ställe som kan ha varit ett litet visthus eller lada. Det hade fortfarande ladugårdsdörrar som stängdes med bom. Och de första kulna kvällarna när jag bommade igen passerade jag en italiensk restaurang och kostade på mig deras goda espresso. De hade en lång bordsbräda utmed fönstret nära ingången. Jag såg rätt presentabel för att inte säga officiell ut. Långt hår, men kavaj och slips, se här en konstnär som är väl uppborstad. Jag störde ingen. Så den första kvällen serverades jag espresso och den andra fick jag en med, men den tredje var personalen uppenbart trött på mig. Då var espressomaskinen ”trasig”.

Jag trodde inte på det.
Det märktes att servitören inte heller trodde på det.
Naturligtvis var jag tvungen att nödtorftigast låtsas tro på det och tacka för mig.
Naturligtvis var det detta som servitören räknat med.

Detta var nu många år sedan, och jag har knappast tänkt på händelsen sen dess. Jag minns inte ens om det var första eller andra gången jag hade utställning på Torpet! Var det två gånger? Efter ett par dussin vernissager på diverse ställen så tappar man räkningen. Nej, detta dyker förmodligen upp i minnet för att jag skriver mina minnen nu och allmänt låter huvudet kretsa kring ämnena makt och dess missbruk, något som jag i det stora så väl som detta minsta sett så mycket av. Jag satt vid pianot och försökte höra hur mycket jag kom ihåg av Scott Joplins The Easy Winners, och huvudet som varit på annat håll kom tillbaka med detta i näbben, ett av alla dessa minnen som jag inte vill ha.

I det stora som i det lilla så är det så maktmissbruk ser ut. As above, so below. En ”trasig” espressomaskin har verkligen ingen betydelse. Men när nästan hela världen i espressofart skaffar sig lika välbryggda ursäkter när jag knackar dörr och ber att få överleva så ledsnar jag.
Hela världen är trasig.
Jag är trasig.
Jag tror inte att jag klarar av att öva mer piano idag. Men jag kommer att lämna denna värld med lättare sinne, så som man gärna lämnar en ogin fuskitalienare i Alvik.

Hur jag inte blev författare

Ännu en tråd ur Offerkofta, CV:t som inte räds att även notera grandiosa nederlag.

---

Så hände det sig att fältpräst Otto Katz skickade ut sin kalfaktor, den tappre soldaten Švejk, för att i första bästa butik införskaffa helig olja, välsignad av biskopen, för detta saknades och behövdes snart till nästa mässa. Och så marscherade den tappre soldaten Švejk ut på shopping i Prag.

I somliga butiker skrattade man ut honom, i andra gömde man sig under disken. Men den tappre soldaten gav sig inte, och äntligen, i en mindre nogräknad färgaffär, sa man helt enkelt
”Ge honom tio deka linolja nummer tre, herr Tauchen!”
och ignorerade effektivt och affärsmässigt alla andliga skrupler. Mässan kunde börja.

Jag har känt mig som Švejk, men mötte aldrig någon butiksassistent Tauchen. Det närmaste jag kom var en sällsynt god och ärlig människa som jag enligt alla regler aldrig skulle ha fått träffa.

Att sälja in en bok kan vara lika svårt som att hitta en butik med helig olja, välsignad av biskopen (bör stå mellan olivolja extra vergine och rapsolja).
Detta även om det är en deckare.
Än värre om den är samhällskritisk, här i Landet Locket På.
Och vad inget svenskt förlag ville ha i början av 2000-talet var en ny Salman Rushdie på halsen, och då hörde ändå blodbad som det på Charlie Hebdo till framtiden.

Mitt manus började ta form när Pela mördades, bli klart när Fadime mördades och den uppenbara förebilden var dessvärre Satansverserna, boken som ayatollorna i Iran ville ha ihjäl stackars Rushdie för. Liksom i ”verserna” for vi mellan himmel och jord med en ärkeängels hastighet:

• Vi fick i min uppgörelse se --- bland mycket annat --- hur min patriarkala svärfamilj plågade min fästmö tills den psykiska sjukdomen var ett faktum, obotlig med paranoida tankar, självdestruktiva röster och våldsamma utbrott. Hon kunde i princip ha gått under hon med. Badkarsdrunkning, balkongflygning, varsitt pistolskott eller nu självmord, vari består skillnaden för den som är död? (Skulle jag ha kallat det för hederssjälvmord? En väsentlig del av henne dog iallafall.)
• Vi fick möta profeten som familjen fick för sig att skylla på, sedd i dunklast tänkbara grottljus.*
• Vi fick även se jugoslaviska kriget som de flytt ifrån, se cirkusen kring den elfte september när vi ändå höll på och till sist men inte minst så fick vi
• skåda svenskarnas totala beröringsskräck beträffande hedersvåld etc. --- också en sorgesam cirkus med apologeter, medlöpare, likgiltighet och ren desinformation…

…och om jag även hade läst min bok ordentligt så hade den klart och tydligt talat om för mig att de svenska förläggarna hellre skulle gömma sig under bordet eller i en manushög än att låtsas om att min giftiga lunta existerade.

Eller kanske att de skrattade ut mig bakom sina blanka nejbrev. Jag nämner inte vilket förlag som sade att min berättelse stred mot deras ”policy”.
(De vägrade bestämt att förklara hur, eller vad denna policy överhuvudtaget bestod i.)
Nästa ställe var inte mindre Kafka. För det första, sade de högdraget, så hade de inte läst mitt manus. För det andra så tyckte de Inte Om Det.

Och så vidare. Mellan varje refus med nya, alltmer fantastiska ursäkter så skrev jag om det stackars manuset, som likt isländsk surhaj jäste och bara blev oätligare. Ja, jag ledsnade! Enligt en skrivande vän så finns något slags Sjuförlagskris: Det sjunde nejet gör nånting otäckt med en. Så en vacker dag stod jag där på Gamla Brogatan och mindes min egen devis, ”Följ inte reglerna för då förlorar du”.

Enligt reglerna så skulle jag inte alls stå där. Jag skulle snällt skicka in min sjunde version av manuset och sen sitta hemma och vänta på nästa förolämpning från någon utan namn och ansikte. Jag skulle inte vänta på Gamla Brogatan tills klockan närmade sig fem och uppmärksamheten närmade sig noll eftersom de flesta bara vill hem då. Reglerna innebar också att dendär porten som leder till förlaget och div. olika fina kontor, den som öppnas och stängs hela tiden, som om den hade andnöd, absolut inte skulle smitas in i --- så nu smiter vi in!

…Uppför den gamla stentrappan. Se officiell ut! Designbyråfolket, förlagsfolket och advokatbyråfolket kan få tro att jag hör till något av De Andra kontoren…
Fram tills nu! Och har vi inte tur som tokiga? Titta, även förlagsdörren hyperventilerar. In!!

Dörren ledde inte till någon ifrågasättande reception utan direkt till en ljus men smal korridor i det gamla huset, det var trångt och småkaotiskt på förlaget och övervakningen var för närvarande noll. Så mitt allmänna regelbrott upphöjdes till grovt brott mot oskriven lag när jag tittade in i ett litet pappersfyllt rum närmast ingången, där det satt en hypertrevlig lektör. Knack, knack på den öppna dörren. Jag förklarade, stammande, mitt dilemma med texten som ingen verkade våga ta i. Kunde hon inte vara så snäll och läsa det, och ge mig något slags mänskligt svar?
Det kunde hon visst, trevliga människan.
”Lägg den därborta.”

Upprättelse kan komma i mångahanda former. Till och med de mest nedslående besked kan verka befriande, särskilt om man som jag vid detta laget bara ville höra ett sant ord, d.v.s. ord från någon ärlig som träffat mig på riktigt och sett mig i ögonen.
Och sådan bekräftelse fick jag.
Det kom ett brev.
Hon tackade för läsningen, hon fann berättelsen intressant. Som enkel lektör skulle hon dock aldrig, aldrig våga ta upp mitt politiskt pyrande manus på nästa möte. Så nu hade jag svart på vitt om dess omöjlighet.

Det har gått ett par decennier, snart mera. Andra har fått börja prata och skriva så smått, i den mån omvärlden med sitt Locket På nu bryr sig. Och jag har skuttat vidare till nästa omöjliga hinder här i livet, och nästa, och… Det är inte säkert att jag fortfarande skuttar när någon eventuellt läser detta. Var kan man köpa helig olja, välsignad av biskopen?

---***---

Ps. Ett par veckor efter att jag skrev allt ovanstående har någon till sist, efter alla år, faktiskt stuckit kniven i stackars Rushdie. Så nu får vi se hur det går på förlag och medier med nästa som vill berätta om hedersvåld. Den lilla ryggrad de fått, är den borta igen?

----------fotnot:
*Underliga tankar och syner kan uppstå om man råkar slå huvudet väldigt hårt i en stalaktit.

Frau Musica

Tråd nr. XVIII ur Offerkofta, ett slags hypertextuella arbetsmemoarer.

---

En godkänd musikmänniskas godkända CV skulle inte innehålla informell utbildning, oavsett hur värdefull. Den skulle innehålla Kgl. Musikhögskolan eller Södra latins musikklasser, om mina öron hade velat gå där. Den skulle inte innehålla en djupt men oftast väldigt informellt musikalisk familj eller gatuspelningar i Gamla stan som, i det mest patetiska fallet, gav en euro och tio isländska krónur. (Dessutom var pianot tungt.) Jag är rädd att CV:t inte ens skulle innehålla Gretchen.

Det riktiga namnet har jag glömt. Mor vet, men jag orkar inte fråga…

Nåväl: ”Gretchen” skulle lära mig spela elorgel för att familjen hade en elorgel, och då är det roligt att kunna spela på den. Säkert utvecklande och bra, nein? Det hela gick via kommunala musikskolan på något sätt. Hanschen klein, Däruppe på berget, Swanee River och annat allmängods började långsamt låta bättre och bättre. Men lille Joakim vantrivdes. Han var inte stor nog att nå ned till pedalerna, gamla fröken blev så arg när tio små fingrar spelade fel eller fritt – Nein, nein, nein! – ropade hon, för hon var tyska.
(”Jag undrar vad hon gjorde under kriget?”, undrade lille Joakim.)
Den unge organisten lärde sig avsky fast takt också, för den hölls genom att frökens klacksko slog hårt och preussiskt i den övergivna aulan så att väggarna ekade.

Annars tyckte gamla fröken tyckte så mycket om lille Joakim. Och i mellanakterna ville hon så gärna kramas, för hon hade inga egna barnbarn. Det sistnämnda var kanske hemskast av alltihop… Lyckligtvis blev organistutbildningen inte alltför grundlig eller långvarig. Ändå – jag ska vara rättvis nu. Det fanns en fördel med denna musikaliska grundning, via orgel istället för piano. Mitt ibland alla fasor, detta bangande, den konstanta skräcken vid tangenterna och allt annat hemskt och underligt och kladdigt… så blev jag aldrig, aldrig någonsin tvungen att spela Für Elise.

På något sätt är musikvärlden litet, bara litet rättvisare än konstvärlden. Man kan inte tejpa fast en banan på ett notpapper och kalla det för musik.* Och kan du spela så kan du. Jag bevisade mig redan på skolfestivaler och skolavslutningar. Senare hade jag en varieté och litet annat ihop med några vänner (så mycket som det då redan röriga livet på Södertörn m.m. tillät) vilket ledde till solospelningar, andra samarbeten och vårdspelningar. Ach ja.

----------fotnot:
*Alla känner inte till människan som tejpade upp en banan på en fin gallerivägg och fick några miljoner eller vad det nu var för den. Eller konstnären som gick dit och åt upp bananen och kallade även detta för konst. Så övermogen är konstvärlden. Den drar fruktflugor till sig.

Maurizio Cattelan, "Commedian".
Foto (c) Wikipedia.

"Tilt!"

Tråd nr. XI ur Offerkofta, stämningsbild från första gången som jag blev utbränd. Och insåg att ersättningar och såntdär, det finns inte för mig.

---

En flipperkula slås av flipprar, kastas utför ramper, slukas av fallgropar, skjuts ut igen och studsas våldsamt mellan runda poängmojor, det piper och blinkar och gör inte ont för kulan som är gjord av stål och inte känner någonting.
På mig gjorde det ont.
Jag var nära väggen.
Jag hade försökt hitta någon som kunde hjälpa mig att lägga ned firman säkert, eller hjälpa mig framåt, jag stångade mig blodig mot agenturer och bildbyråer och kom ingen vart. Telefonsamtal och mail och flera telefonsamtal…

Och, och, och.

Arbetsförmedlingen i Vällingby skickade mig till AF Kultur som skickade mig tillbaka till Vällingby som skickade mig till läkare som absolut inget förstod om alla dessa Och.
(Socialen, självmordstankar, diakon, och så flipper några varv till och psykologer, sjukskrivning --- ingen ersättning.)*
Jag blev mer utbränd som kula i det flipperspelet än jag redan var.
Och efter och, och, och i ett antal månader gav jag upp. Jag hade inget val. Jag var inte gjord av stål.
Och fortsatte ringa, tjata, söka uppdrag, flippras mot nästa blinkande hinder, högljudda studs, nästa diskreta vägg.

---

*Nota bene: Åren innan, när det gick bra för mig, så betalade jag en hel del skatt -- i alla fall vägt mot det som jag fick in. Men nu, när det gått illa ett tag, vad fick jag från Samhället? Frikort till flipperspelet, i längden ingenting. Det var väl något sånthär som jag varit rädd för redan från början.

Följ inte reglerna för då förlorar du

Tråd nr. VIII-IX ur Offerkofta.
Idag tvinnar jag två trådar från Södertörn i mitt liv. Första tråden är en begynnande insikt, den andra handlar om hur jag blev illustratör -- och cyniker -- d.v.s. hur jag insåg att här i livet så får man inte följa reglerna. De är som regel gjorda för att gynna andra men inte en själv.

---

(Utanför blivande Moas båge)

Någon: ”Och varför läser du filosofi?”
Jag: ”Jag liksom gömmer mig här för att jag inte kan bli det jag vill bli.”
Samme Någon: ”Det där är ju mitt liv!”

Och sannerligen, filosofin på Södertörn var sprängfylld av dansare, dramatiker, konstnärer, poeter, skribenter… Ungefär en i varje kull gick det så småningom riktigt bra för. Andra har försvunnit bara…
Varför går det bra för somliga men inte för andra? Jag fick anledning att fundera på det redan på kårtidningen.

---***---

Scenanvisning. Virtuell tidningsredaktion som tjafsar på varsitt håll framför mestadels lånade skärmar. Det är tidigt 2000-tal och smartphones hör framtiden till. Här hörs inga änglar men väl en klagokör av telefonmodem någonstans i bakgrunden.

Jag kom till Södertörn i deras allra första vilda år och till en början var kårtidningen en ganska oregerlig sak. Det fanns några solar i mitten som gjorde allt det roliga. Resten av redaktion var ett moln av satelliter som liksom fanns till hands och jag var en allt mer ofrivillig måne, inget ljus på mig. Jag kom liksom aldrig med. Det fanns alltid någon ursäkt.

Till sist tröttnade jag och ”råkade” skicka min lilla bild till hela redaktionen om hur många små kringkretsande himlasjälar som helst. Mitt senaste, vad tycks? Och tänka sig, hela stjärnsystemet minus mittsolarna själva tyckte att mitt bidrag var bra! (Jag kan inte ens komma ihåg vad det var.) Och efter detta oväntade utbrott av demokrati blev de helt enkelt tvungna att publicera mig:
”Ja, bilden var bra… men nästa gång behöver du väl inte skicka till alla?”
”Hoppsan, gick den till alla? Ojdå!”
Jag hoppas att jag inte spelade över.

Omsättningen i studentföreningarna var snabb. Folk kom, läste sina kurser och gick. Men mitt liv var betydligt rörigare, jag läste några poäng i taget, och snart var resten av folket på SODA utbytt – nu en redig, trevlig, riktig redaktion, som sig bör välvattnad plantskola för framtida journalister. Men jag var kvar, ett fast inslag, en riktig veteran. Och en av vännerna på redaktionen fick snart in en artikelserie på fina Upsala Nya Tidning, och såg till att jag fick illustrera den. Häpp!

Det hade jag inte fått annars, det fungerar tyvärr så. Och än idag reser sig höga murar om jag inte känner rätt person i rätt ögonblick. Sedan ett par decennier tillbaka har jag ändå kunnat kalla mig för illustratör: Affischer, förstasidor till tidskrifter, bokomslag, skivomslag, webbgrafik, animerade musikvideos, loggor på kartonger... och det finns en barnbok på väg att födas. Tänka sig, jag har gjort allt detta, och det började med en liten kupp.
Följ inte reglerna, för då förlorar du.

Glöm inte fjädrarna! (eller Hur jag blev konstnär)

Tråd nr. VII ur Offerkofta, CV-memoarer som länkar litet kors och tvärs. Koftans sjunde tråd är ett manus för bredbild, en monumentalscen av pinsammaste, ovilligaste slag. Den handlar nämligen om hur undertecknad fick sitt kall.

---

Scenanvisning. Scenen med det konstnärliga uppvaknandet är mycket imponerande och kräver massor av statister. Det krävs mycket fjädrar och en bra, väldigt oblyg kör -- på himmelssidan. På scenens jordiska sida så behöver vi ett trist inrett seminarierum och någon som spelar den eminenta Fredrika Spindler, som såsom bara experter kan trasslade ut Spinozas Etiken för oss filosofistudenter (ett par dussin).

Det var absolut nödvändigt, vill jag lova. Ge tusen kattungar tusen garnnystan och obegränsat med tid så får du en härva av samma svårighetsgrad: Boken består av paragrafer, lemman, korollarier, bevis, axiom och tusen fler garnfärger och de hänvisar alla till varandra. Men mitt i detta sammelsurium så finns det en himmelsk kakofoni. Han trodde att Gud finns i allting, herr Spinoza. Och en särskilt viktig ton som jag hörde över de andra var begreppet conatus, och det ska ungefär betyda Strävan:

I varje människa finns något gudomligt som växer
som vill gro och blomma ut!
Så bliv den du är!

Nu behöver vi fönster till seminarierummet: Måla en fantastisk solnedgång i vintern utanför, Södertörn flammar i cinnoberrött, guld och en massa annat (det är dyrt, men spara inte på guldet!) såsom fransk ultramarin, indigo och faktiskt några stråk av smaragdgrönt. Osv. Här kommer nu hela änglakören som skriar för full hals:
”Bliiiv den du är! Conatus, conatus!”
”Så i helvete heller! Jag fick canvas och färg och penslar av min kusin gitarristen i fjol och de ligger gömda i källaren och ni vet fanimej varför. Detta samhälle Vill Inte Ha konstnärer. Det vill ha ingenjörer som farfar eller direktörer som morfar eller åtminstone självförsörjare ---"
”Du har bara ett liv, eeeett liv…”
(Dånande basuner, lyriska lyror, maniska violiner.)
”Sjas, jävla fjäderfän! Tyst!”

Inte höll de tyst. Conatus, conatus. Det är orättvist av mig att skylla allt på Spinoza när Nietzsche, som vanligt skadeglad, redan gjort en hel del av förförstörelsearbetet. Utan att gå in på filosofin så stod det nu klart att jag var dömd, oåterkalleligen dömd att bli mer paria än jag redan var. Och konstnär. Man har bara ett liv. Och, i vissa sorgliga fall, skyldigheten att förstöra det på vackraste vis.

Telefon, telefon

Tråd nr. III ur Offerkofta, CV-memoarer som härmed startas mitt i. Koftans tredje tråd handlar om fnurrigheterna med att få spelningar på äldreboenden, något som jag sysslade med under ett kaotiskt år som här försöker fångas som prosadikt:

---

Efter att jag ringt tusen samtal
och pratat med en knappt svenskspråkig uska
och fått numret till en infödd aktivitetsansvarig
(som förstod svenska så mycket eller så litet som hon ville)
och fått grönt ljus för att skicka vår demo via mail
och ringt ett bra tag senare för att fråga vad de tyckte
och ringt senare igen för att fråga om de bestämt sig nu
och,
och,
och,
och,
(och desarmerat tusen andra säljhinder och ursäkter
från somliga inaktiva eller aktivitetsovilliga aktivitetsansvariga)
...så stod duetten Vildhallon äntligen på vårdhemmets scen för att glädja pensionärerna.

Deras ögon lyste! (De som ännu hade minsta ljusglimt i sig.)
De var så tacksamma!

Och det var väl ett sådant där gyllene ögonblick för vilket man lever.
Vi öppnade alltid med Dan Andersson, "Jag har drömt..."

joakimceder · Jag har drömt - Dan Andersson enl. Magnusson Adell och Ceder

Och vi sjöng såsom utlovats Taube, Så länge skutan kan gå.

(Om du vill ha en spelning i vården så skall du i deras öron viska de magiska orden "Evert Taube". Taaaaube. Smäktande som en passadvind. Lycka till!)

Och så var det bärbara pianot mycket riktigt otympligt att bära, ibland var kära, trogna sångfågeln Cissi inte tillgänglig – till sist knappast alls, hon är den vettiga av oss och fann ett erkänt jobb – och tills dess var det dessutom alltid alla dessa
och, och, och, och
för att få nästa vårdspelning, utdragna och därför parallella tjat på mitt oändliga excelark som efter något år av
och, och, och, och
fick ögonen att tåras.
Duetten Vildhallon kan tyvärr inte längre vara lika verksam.
Men jag är fortfarande tacksam, så länge solen den glittrar på böljan den blå.
Och ett antal av de tacksamma åhörarna är säkert borta nu.

Detta är inte ett CV

”Sammanhängande tankebyggnad omöjlig”
--- F. Nietzsche, ur efterlämnade anteckningar.

Jag vill tacka Tove, poeten. En gång funderade vi på samarbete, för Tove kan detta med marknadsförinng av kultur och sånt. Det bidde inte riktigt av. Men denna trevliga själ bad mig i alla fall att skriva några rader om vad jag gjort och kunde. Och det försökte jag göra.

”Några rader” växte till sidor. Det finns verkligen ingen hejd på vad jag gör, eller vilka strider som här utkämpats --- ”Allt inom kultur” borde vara firmans devis. Och sidorna växte till försök nummer tre eller fyra att skriva om mitt liv, fastän jag misslyckats hittills. Det går nämligen inte att skriva om Sverige. Titta, det var en länk! Ja, det är bättre att använda länkar:

Detta är inte en rak historia, sammanhängande eller kronologisk, något som håller sig till plan. Bok kan denna stream of consciousness inte bli --- det är faktiskt bättre med hypertext som kan länka fram och tillbaka, tankarna vandrar och det kan läsaren också få göra. Dessutom vet jag hur modiga bokförläggare kan vara --- det är en kommande tråd, om jag orkar skriva den. Ja, orken är på upphällningen, så detta är liksom en eventuell sista suck, inte ett monument.

Nej, detta är inte ett rop på hjälp. Min tanke är att mina ord kan få ligga och skräpa här --- nätet glömmer inte, och kanske, kanske inte, kommer någon en vacker dag att läsa och förstå. Men det finns mycket att berätta om hur jag blev varse att i Sverige kan ingen höra dig skrika, det är en av Offerkoftans röda trådar. Ja, jag valde att kalla detta vad-det-nu-är för "Offerkofta", litet ironiskt, och baka in densamma med pauser på denna lilla blogg som vissa inte ens törs publicera. (En länk till!) Titeln är litet ironisk förståss. Det är mycket gnäll. Men jag har mycket att gnälla över! Jag tackar filosofin på Södertörn som lärt mig att gnälla systematiskt, så att detta inte blir mer osammanhängande än det redan är.

Detta är inte heller något CV. Ett CV ska vara rejält och fyrkantigt. Det ska innehålla ett opersonligt personligt brev och mer systematiserade än meriterande meriter, ordnade linjärt och inte i full färd med allting på en gång såsom mitt liv har varit. Det bör se ut såhär:

• Juni 2035, Kundvagnskoordinator på Stora Marknadsbunkern.
• 2036-39, Studier och examen i intraspektral marknadsanalys, inriktning amfibier.
• 2041-44, Huvudansvarig för kopiatorn, Son och Söner AB.
• 2048- ---- (Ingenting. Jorden går typ under då. Business as usual.)

Ett CV är inte till för att läsas, det är till för att se ut på rätt sätt. (Att verkligen vara meriterad är bara suspekt!) Att dessutom ha viss begåvning inom konst, illustration, musik, språkgranskning och annat marginellt men inte rörmokeri eller något diffust men anställt och välbetalt --- det är jättesuspekt. Vådan av att låta sig födas sån ger garn till en kofta storl. XXL, så nu är ni varnade.

Detta är Offerkofta, som trådas automatiskt varje tisdag* ombord på bloggen så länge nystanet räcker, kanske oregelbundet därefter. Tack för att du läser, om du finns.

---

*Om tekniken vill. Erik XIV dog på en tisdag, enligt julianska kalendern. En gång kändes det naturligt att ge min oplanerade lilla giftbryggd till blogg detta väl spetsade tema, så där sitter vi så snällt med skeden i hand.

Den hemska Galtan

Det gör mig fullständigt detsamma om man tyranniseras av några få idioter eller av kollektiv dumhet. Det gör mig lika detsamma ifall tyrannen använder piska eller morot för att tvinga mig att bli något som jag inte kan vara i detta livet.

Men en bättre del av landet sitter fast i ett mentalt mönster känt som GAL-TAN, denna ack så platta 1900-talskarta över 1800-talets politiska idéer. Ett riktigt näpet litet tankemonster! Så jag kallar det för Galtan, ett namn värdigt en så ädel best, ungefär som Skylla, Kraken eller Katla.

Själva första poängen med Galtans existens är att förhindra självständigt tänkande:

Är du inte blå så är du röd
Är du inte röd så är du blå
Slutsatserna faller från dem så
som tänker smalt, på höger-vänsterstrå.
Men jag är Sverigetrött! och ger Fan då
i vad dumma Jante röstar på.

Det är så jobbigt att tänka. Men om man delar in alla idéer som finns på en axel mellan ”höger” och ”vänster” och sen ser till att lotta fram två lag till varsitt hörn av sandlådan så är det bara att börja slåss. Stimulus-respons: Det som de är för måste vi vara emot. Vad det än är.

Eftersom Galtan är skäligen korkad och gammal så begriper den sig egentligen inte på några tankar som tillkommit efter, säg, 1901. Nya idéer (såsom exempelvis feminism eller miljövänlighet) förvirrar detta monstrum. För att den högra hjärncellen ska kunna fortsätta stångas med den vänstra finns då två val: Kan vi försöka äga idén, så att inte motståndarlaget tar den? Bonk. Eller är det en idé som vi diskret eller odiskret kan svärta ned och ge motståndarlaget skulden för? Vad idéer egentligen handlar om behöver vi inte förstå. Det är skönare att inte begripa saker. Nä, nu slåss vi! Bonk, bonk, bonk.

En av alla dessa saker som man slipper begripa – och det är ganska nödvändigt för att det eviga bonkandet ska kunna fortsätta – är att motståndarlaget behövs för att rättfärdiga den egna existensen, ynklig och encellig som man är i sig själv. Det är så ensamt annars.

Den andra axeln på kartan är det lika skenbara motsatsparet "frihetlig" versus "auktoritär". Ja, den motsättningen är också hittepå. Precis som det gör detsamma om det är ett kollektiv eller någon diffus elit som bestämmer över en så spelar det ingen roll med vilken volym de gör det.

Den auktoritära, ärliga formen är piskan, den går att se och därmed avsky: Gör som vi säger, annars! Ordning och reda. Allt och alla som inte passar in i rätlinjigheten ska förbjudas, regler finns till för reglernas skull och går alltid att motivera senare. Ingen skillnad på höger och vänster här, Staten och Kapitalet sitter som bekant i samma båt. Ja de sitter där, omfamnandes varandra, och ser på skorstenarnas ljuvligt produktiva bolmande, på säkert avstånd från strand.
Alltmedan Jorden dör.

Den frihetliga formen är försåtlig. Den är moroten, övertalningen, mutan, det ”motiverande samtalet”, etiskt och milt som det sömnmedel som sjuksyster smyger ned i kaffet när en besvärlig pensionär ska vilja sova. Vi förvrider din hjärna med reklam för att du självmant ska fortsätta överkonsumera, flyga på semester och sen hålla de oljiga fabrikshjulen igång för att bekosta allt detta. Som alla andra, såklart!
Nästan så att man saknar våldet?

Medelvolym fungerar bäst, ett mischmasch av tvång och inbillad frivillighet som nyligen gick under modeordet ”incitament”:
Vad bra att du är klok och vuxen och inser ditt eget bästa! Nu pratar vi inte mer om saken. Det vore ju så pinsamt om vi skulle behöva hota dig igen.

Med milt och hårt högervänsterbonkande har vi nu uppnått mål nummer ett, att förhindra självständigt tänkande.

Den andra poängen med Galtans existens har vi redan antytt:
Att förhindra självkänsla, för självkänsla och självständigt tänkande hör ihop.

Här är det lagom att nämna den tredje maktfaktor som nu håller på att gosa in sig mellan Staten och Kapitalet. Det är naturligtvis nazisternas gamla medlöpare, så nu blir det dans! Det blir stövelklamp och wagnerhorn i båten.
För dem kan man nämligen aldrig bli svensk nog, etniskt, kulturellt eller språkligt, och det är själva poängen:
Det är inte meningen att man ska kunna vara det!

Under en socialistisk regim kan du aldrig vara tillräckligt god socialist.
I ett kapitalistiskt samhälle kan du aldrig ha tillräckligt med pengar.
(I en blandekonomi som vår så kommer pressen från två håll, med en sjukvård som friskförklarar dig lika fort som anställningen hinner göra dig sjuk igen. Osv.)
--- Nej, hur skulle makt från något håll kunna bestå om du plötsligt skulle få duga som du är? Om människor säger Ja till sig själva, och får leva fritt, gräva där de står, utan att snegla oroligt åt höger eller vänster? Låt mig säga såhär: Det skulle inte bli någon trafikstockning på måndag morgon, eller andra lämmeltåg av det slaget.

Och Jante skulle svimma.

Och Galtan skulle få hjärtsnörp.

Världen skulle se väldigt annorlunda ut.

---***---

PS. Den som läst litet Nietzsche känner igen mycket av detta. ”Min” tolkning, att applicera idén om ressentiment på vårt nutida system, tog tid att formulera men var ganska lätt att få för en som är universellt oförmögen att passa in i andras drömmar, deras lämmeltåg mot likformighet. Det närmaste bekymret är hur jag ska kunna hålla Galtan på mentalt lagom avstånd, så att avsky och enfald inte även blir en del av mig. Det är svårt när man lever i odjurets mage.

Angående Soppans beklagliga brist på katter

Nu går denna och andra artiklar att dela via Messenger (tror jag) vilket är skoj, eftersom dess husse Facebook fortfarande vägrar. På Twitter går det naturligtvis --- allt som inte är taffliga försök till statskupp à la President Orange är i skrivande stund delbart där. Kanske även på andra ställen.

Detta är dock vad som möter mitt glada ansikte på Fejset:

Året är 2022. Någon större förändring i attityd har alltså inte skett sedan 2019, då jag möttes av detta:

Det året försökte jag bestämt klaga. Tre dagar senare:

Det vill säga: De gav sig en stund, men gav sig inte, och nu är vi i vilket fall som helst där igen.

Naturligtvis är detta ädla beteende inget originellt på Jordens rund, och det finnes andra ställen att försöka väsnas på. Jag fascineras ändå av språkbruket. Länkar som algoritmerna finner misshagliga ettiketteras som "skräp" och "spam", en helt automatisk tolkning av församlingens vilja; effektiv, blixtsnabb och obefläckad av människohand, som låter oss alla enas om att just detta inte är något som vi vill veta något om. Vår kollektiva ovilja är så stor att vi inte ens bör veta vad det är som vi inte vill veta, säkrare så.

(Bild från Wikipedia, all ungefärlig kunskaps källa.)
Jag skulle inte ha ifrågasatt saker, eller kallat sidan något på "Arsenik".
Jag skulle ha skickat gulliga kattbilder istället, och sedan helt i smyg infört giftet.

Om missen inte duger så kan de få den i rosa eller lila istället.
Det är ju ändå internet.

Nationalblues

Som heter så i brist på bättre. Med diverse oljud från studion.

Var finns de rätta orden?

Återupptäcker denna blogg, som legat och skvalpat som en övergiven roslagseka.
Här hade jag kunnat skriva litet allt möjligt av vad som helst --- nej, jag hade mer vittgående och ondskefulla planer. De var inte mer ovärda än att Facebook vägrade sprida länkarna, så något värt att säga måste jag ha haft.
Sedan dess har annan bloggkramp infunnit sig:

1) Jag får inte en krona för det, men framför allt

2) Det går inte, jag säger går inte att beskriva något så märkligt som Sverige på svenska.

Antingen talar man redan svenska, och alla vanvettigheter har för oss helt naturliga begrepp. Allt är redan för välkänt för att orka diskuteras.

Eller så försöker jag beskriva vår kafkaitiska lilla avkrok på Engelska, Spanska* eller något annat världsspråk där varje liten institution kräver en uppsats. Man kommer av sig även här.

Ett exempel: Vår hjälte Gregor S. besöker FK. För en svensk betyder det genast en för många bekant och fruktad nedstigning genom helvetets portar. I som här inträden, låten hoppet fara. För resten av världen måste jag beskriva lukten av svavel och milslånga blanketter, deras helbrägdagörande friskförklaringar och att FK står för FörsäkringsKassan och att det enda man kan förvänta sig är den spanska inkvisitionen. Orka!
Och detta var då en myndighet och finurlighet av trettiotusentvå. Var var vi någonstans? Och sen, efter bara ett par meningar kommer nästa svea hokuspokus att förklara.

Vår kultur är illa rustad för att hantera vår kultur. Var är vår Monty Python, var är vår lilla flicka som ropar att kejsaren är naken, var är åtminstone en skald nu längre som Evert Taube?
...Du vill men ack, var finns de rätta orden?
De gömt sig i tystnaden...

---

*(Spanskan har gett oss det underbara begreppet hacerse el sueco --- hoppas återkomma till detta väldigt talande uttryck om oss tigande --- men min spanska är tyvärr väldigt konstlad och begränsad. Ändå fick jag --- sedan senaste inlägget har en pandemi rasat --- chansen att förklara för ett par latinas hur vi kan hantera saker som exempelvis just en pandemi så institutionellt virrigt. I förstone trodde de mig inte.)